Carcinoma in situ (CIS) i urinblåsan är ett tidigt stadium av blåscancer där tumörerna endast angripit de innersta lagren av blåsväggen. Lämnas cancern obehandlad sprider den sig till allt djupare lager, tills den tränger igenom väggen och når omgivande organ.
Bakterien Bacillus Calmette-Guérin (BCG) orsakar normalt tuberkulos, men i försvagad form används den för att behandla blås-CIS. De levande bakterierna kan då inte föröka sig eller ge upphov till sjukdomen. Istället utlöser de ett kraftfullt immunsvar som eliminerar CIS-tumörerna från blåsan.
Enligt eMedicine drabbar blås-CIS, en form av övergångsepitelcancer (TCC), 4 000 till 5 000 personer i USA varje år, och män drabbas tre gånger oftare än kvinnor. Tillståndet utgör 10 procent av alla TCC-fall – resten är mer invasiva former. CIS växer på slemhinnan i blåsväggen och tenderar att sprida sig platt längs blåsans insida. Obehandlat kan det bli invasivt och nå djupare lager av blåsväggen.
Symtomen innefattar irritation vid urinering och blod i urinen, men samma symtom förekommer även vid urinvägsinfektion. Vid cystoskopi, där ett instrument används för att inspektera blåsans insida, framstår CIS som röda områden med en sammetliknande yta. Experter bedömer att rökning och exponering för miljögifter ligger bakom de flesta fall av blåscancer.
De vanligaste BCG-preparaten, Tice och TheraCys, har liknande sammansättning. De betraktas tekniskt sett som vacciner och innehåller både levande och döda bakterier i form av frystorkat pulver. Meyer och kollegor förklarar i sin översiktsartikel i Postgraduate Medicine att läkaren aktiverar bakterierna i 30–50 ml koksaltlösning och därefter, via en kateter genom urinröret, instillerar lösningen i blåsan.
Eftersom CIS-symtomen liknar dem vid urinvägsinfektion måste läkaren alltid utesluta en sådan infektion innan BCG-lösningen ges.
Patienten behåller lösningen i blåsan i minst en timme innan den töms. Under denna timme ligger patienten på rygg, mage samt vänster och höger sida i 15 minuter vardera, så att lösningen kommer i kontakt med hela blåsans slemhinna.
Medan BCG finns i blåsan uppstår en inflammation när kroppens immunförsvar reagerar mot bakterierna. Immunsystemets T-celler och makrofager strömmar till platsen och angriper både bakterierna och tumörerna. BCG verkar dessutom direkt hämmande på tumörtillväxten.
Patienten genomgår veckovisa behandlingar i sex veckor, varefter läkaren utför en ny cystoskopi. Vid behov följs detta av ytterligare en sexveckorsbehandlingsperiod. Effektstudier som Meyer et al. hänvisar till visar att CIS svarar fullständigt på behandlingen hos cirka 85 procent av patienterna, där vissa studier följt patienterna i upp till 44 månader. Patienter som får en eller två behandlingsperioder har dessutom låg risk för recidiv.
De flesta patienter upplever biverkningar. Utöver riskerna vid kateterisering får cirka 80 procent irritation och svårigheter att urinera, 40 procent blod i urinen och 30 procent feber till följd av BCG. Smärtstillande medel rekommenderas för att lindra besvären, som vanligtvis avtar inom två dagar.
Sällsynta men allvarligare komplikationer kan förekomma, bland annat granulom, allergiska reaktioner och en kraftig systemisk reaktion på BCG. Patienter rekommenderas att noggrant rengöra toaletten efter de tre första urineringarna efter behandlingen, för att inte utsätta familjemedlemmar för bakterierna.
Flera andra cytostatika kan användas istället för BCG, exempelvis mitomycin-C, gemcitabin och doxorubicin, men BCG förblir standardbehandlingen. Kirurgi är sällan ett realistiskt alternativ eftersom CIS ofta består av små, utspridda tumörer som är svåra att lokalisera och avlägsna alla.
Tillsats av interferon till BCG kan förbättra svarfrekvensen. Vid CIS som inte svarar på BCG-behandling kan valrubicin prövas, men detta läkemedel har tyvärr låg effekt hos dessa patienter. När cytostatikabehandling misslyckas kan borttagning av urinblåsan bli nödvändig.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online