Tuberkulin är ett renat proteinderivat (PPD) som framställs från bakterien Mycobacterium tuberculosis – den bakterie som orsakar tuberkulos (TB). Ämnet används främst i Mantoux-testet, även känt som tuberkulintest, vilket är ett av de vanligaste sätten att diagnostisera tuberkulosinfektion.
Vid ett Mantoux-test injiceras en liten mängd tuberkulin ytligt i huden, vanligtvis på underarmens insida. Om personen tidigare har blivit infekterad med tuberkulosbakterien reagerar immunförsvaret på ämnet. Inom två till tre dagar bildas då en upphöjd och förhärdad yta, så kallad induration, vid injektionsstället.
Storleken på indurationen mäts i millimeter och tolkas av sjukvårdspersonal tillsammans med övriga riskfaktorer för att bedöma om personen har blivit smittad av tuberkulos.
Ett positivt tuberkulintest betyder inte nödvändigtvis att personen har en aktiv tuberkulossjukdom. Resultatet visar endast att personen någon gång i livet har utsatts för bakterien. Infektionen kan vara vilande (latent) och helt symtomfri.
För att fastställa om det rör sig om en aktiv infektion krävs därför ofta ytterligare undersökningar, exempelvis lungröntgen och odling av upphostat slem (sputum). I vissa fall används även blodprov, så kallade IGRA-tester, som komplement eller alternativ till hudtestet.
Förutom Mantoux-testet finns tuberkulintine-testet, som är en mindre vanlig metod för tuberkulosdiagnostik. Vid detta test appliceras en liten mängd tuberkulin på huden, som därefter sticks igenom med en liten nål eller stift. Har personen varit infekterad med tuberkulosbakterien utvecklas en liten bula (papula) på teststället inom 48 till 72 timmar.
Eftersom metoden är svårare att standardisera och läsa av än Mantoux-testet används den idag i betydligt mindre utsträckning inom sjukvården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online