Kemoterapi är en av de viktigaste behandlingsmetoderna mot cancer. Behandlingen innebär användning av olika läkemedel som dödar cancerceller, vilka delar sig och växer betydligt snabbare än normala kroppsceller. Kemoterapi kan ges före en canceroperation för att krympa tumören och göra den lättare att avlägsna, eller i kombination med strålbehandling för att förstärka behandlingens effekt.
Vilket läkemedel som väljs beror på cancertyp och sjukdomsstadium, men också på patientens allmänna hälsa och tidigare medicinska historik. Det finns flera huvudgrupper av kemoterapiläkemedel: alkylerande medel, antimetaboliter, antitumörantibiotika, topoisomerasehämmare, mitoshämmare och kortikosteroider.
Läkemedel som hindrar cancercellernas delning genom att förändra DNA:t (deoxyribonukleinsyran) kallas alkylerande medel. Dessa läkemedel påverkar cancercellerna oavsett vilken fas i celldelningscykeln de befinner sig i. Den allvarligaste biverkan på lång sikt är skador på benmärgen. Patienter som får höga doser löper dessutom en förhöjd risk att utveckla leukemi senare i livet.
Exempel på alkylerande medel är kvävesenaper (t.ex. klorambucil), nitrosureor (t.ex. karmustin), alkylsulfonater (t.ex. busulfan), triaziner (t.ex. dakarbazin) och etyleniminer (t.ex. tiotepa).
Antimetaboliter påverkar cellernas DNA och RNA (ribonukleinsyra) och förhindrar därmed att cancercellerna växer och delar sig. De utnyttjar cancercellernas höga ämnesomsättning genom att lura dem att ta upp ämnen som liknar naturliga byggstenar, men som stoppar celldelningen.
Kända exempel är 5-fluorouracil, 6-merkaptopurin, cytarabin, fludarabin, gemcitabin, metotrexat och pemetrexed.
De antitumörantibiotika som hämmar de enzymer som ansvarar för replikationen av DNA kallas antracykliner. Liksom de alkylerande medlen verkar de inte faspecifikt. Eftersom höga doser av antracykliner kan orsaka permanent hjärtskada finns det en begränsad totaldos som en person får erhålla under sin livstid.
Exempel på antracykliner är doksorubicin, epirubicin och idarubicin. Andra antitumörantibiotika inkluderar aktinomycin-D, bleomycin, mitoxantron och mitomycin-C.
Topoisomeraser är enzymer som skiljer åt DNA-strängarna så att de kan kopieras. Topoisomerasehämmare blockerar dessa enzymer och förhindrar därmed replikationen av DNA. Även denna läkemedelsgrupp kan i sällsynta fall öka risken för en typ av blodcancer som heter myeloisk leukemi.
Några exempel är topotekan, irinotekan, etoposid och teniposid.
Mitoshämmare förhindrar bildningen av de proteiner som är nödvändiga för att cellerna ska kunna dela sig. En vanlig biverkning är lätta skador på nervceller, vilket bland annat kan ge stickningar och domningar i händer och fötter.
Exempel på mitoshämmare är taxaner (t.ex. paklitaxel), epotiloner (t.ex. ixabepilon), vinkaalkaloider (t.ex. vinblastin) och estramustin (t.ex. Emcyt).
Kortikosteroider används både för att döda cancerceller och för att förebygga det illamående som kemoterapin kan orsaka. De ges också före behandlingen för att minska risken för allergiska reaktioner mot kemoterapiläkemedlen.
Vanliga exempel är dexametason, prednison och metylprednisolon.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online