Den medicinska forskningen tar ständigt fram allt fler behandlingsalternativ mot cancer, men de klassiska terapiformerna spelar fortfarande en central roll och kan göra enorm skillnad. En av de mest beprövade strategierna är just kombinationen av två behandlingsformer: kemoterapi och strålbehandling. Metoden, som ofta kallas kemoradioterapi eller kemoradiation, använder cellgifter tillsammans med strålning för att döda de cancerceller som plågar kroppen.
Vid vissa cancerformer, särskilt i senare stadier av sjukdomen, kan din läkare bedöma att en kombination av kemoterapi och strålbehandling är det bästa alternativet. De två behandlingarna ges då oftast parallellt eller i direkt anslutning till varandra, så att var och en förstärker den andras effekt. Kemoterapin krymper tumören och gör den mer känslig för strålning, medan strålningen dödar de celler som redan försvagats av cellgifterna. Kemoradioterapi används bland annat vid cancer i livmoderhalsen, lungor, ändtarm, analöppning samt inom huvud–hals-området.
Behandlingen inleds ofta med en kurer kemoterapi. Du får då ett cellhämmande läkemedel eller en kombination av flera, antingen via munnen, lokalt på huden eller intravenöst i ett blodkärl, beroende på cancerens typ, plats och storlek. Cisplatin är ett av de vanligaste cytostatika och används ofta vid cancer i äggstockarna, urinblåsan, matstrupen, livmoderhalsen eller testiklarna. Andra vanliga läkemedel är cyklofosfamid, fluorouracil (5-FU) och kapecitabin, som ges exempelvis vid cancer i lungor, bröst, tjocktarm, ändtarm och bukspottkörtel.
Cancercellernas främsta kännetecken är att de delar sig betydligt snabbare än normala friska celler, vilket driver den ibland exponentiella tillväxten hos en elakartad tumör. När cytostatika ges hindrar dessa kemikalier den snabba celldelningen, vilket stoppar cancerns vidare tillväxt. Med tiden bör du kunna se en verklig minskning av tumörens storlek, och den cancerösa vävnaden blir därmed också betydligt mer mottaglig för strålbehandlingens effekter.
Medan kemoterapin fortsätter krympa tumören och försvaga cancercellerna påbörjas ofta nästa fas i behandlingen: strålbehandling, även kallad radioterapi. Här riktas strålningen mot den så kallade målvävnaden – alltså det område som drabbats av cancerceller. Precis som vid kemoterapi finns flera olika sätt att tillföra strålningen: extern strålterapi, intensitetsmodulerad strålterapi (IMRT) samt intern strålterapi (brakyterapi).
Vid extern strålterapi får du en stråle riktad mot tumören under flera dagar i rad, ibland i upp till åtta veckor, för att döda den återstående cancern. Vid IMRT riktas en mycket smal och precis stråle mot svåråtkomliga tumörer för att döda de kvarvarande och försvagade cancercellerna med minsta möjliga påverkan på omgivande frisk vävnad. Vid intern strålterapi placeras små kapslar (ungefär stora som riskorn), trådar eller andra strålkällor in under huden nära – eller till och med inne i – den cancerösa vävnaden, för att utföra samma arbete som de övriga formerna.
Alla dessa strålbehandlingsformer har samma mål: att skada cancercellernas genetiska struktur, deras DNA. När arvsmassan i cellen skadas hindras den snabba delning som är typisk för cancer, vilket dödar de kvarvarande onormala cellerna i kroppen.
Ibland följs strålkuren av ytterligare en kurer kemoterapi för att säkerställa att all kvarvarande cancervävnad eliminerats från kroppen.
Eftersom både cellgifter och strålning även påverkar friska celler kan kemoradioterapi ge kraftigare biverkningar än någon av behandlingarna enskilt. Vanliga besvär är trötthet, illamående, håravfall, inflammation i slemhinnor, hudrodnad i det bestrålade området samt nedsatt immunförsvar. Din onkolog planerar doser och vilotider noggrant så att nytta väger tyngre än risker, och många biverkningar kan dessutom lindras med stödbehandling. Diskutera alltid dina frågor och symtom med ditt vårdteam under behandlingens gång.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online