Kemoterapi är ett begrepp som de flesta förknippar med cancerbehandling, även om termen i grunden kan avse vilket läkemedel som helst som används för att bota sjukdom. Idag finns över hundra olika kemoterapi- och bioterapiläkemedel i bruk. Läkemedlen finns i tablettform och som lokala krämer, men de kan även injiceras i blodådror eller, vid behov, direkt in i en tumör.
Det gemensamma draget hos alla dessa preparat är deras celldödande egenskaper: kemoterapi stör cellernas förmåga att dela sig och därmed hindrar dem från att reproducera sig och bilda nya celler. Men hur uppstod denna behandlingsform? Historien börjar oväntat nog mitt i andra världskriget.
Kemoterapi som koncept går tillbaka till andra världskriget, även om denna tidiga form varken handlade om cancer eller medicin. Under en militär operation utsattes ett antal människor för senapsgas. Vid efterföljande undersökningar fann man att de exponerade personerna hade onormalt låga nivåer av vita blodkroppar. Senapsgasen betraktades därmed som ett celldödande ämne.
Under 1940-talet studerade läkare senapsgasens egenskaper och dess verkan närmare. De spekulerade i att om gasen kunde förstöra vita blodkroppar – celler som delar sig ofta – så skulle den möjligen också kunna angripa cancerceller, eftersom även dessa reproducerar sig snabbt.
Med denna hypotes i åtanke injicerades flera patienter med avancerat lymfom intravenöst med senapsgas. Resultatet blev slående: patienterna förbättrades dramatiskt, om än bara tillfälligt. Därmed föddes den moderna idén om kemoterapi som cancerbehandling.
Inspirerad av experimenten på 1940-talet inledde den amerikanske patologen Sidney Farber en klinisk studie av vad som händer när folater blockeras. Folater är naturligt förekommande, vattenlösliga B-vitaminer som cellerna behöver för att växa och överleva.
Farber administrerade ett antifolat vid namn AMT (aminopterin) till barn med leukemi och upptäckte att det kunde blockera cellernas tillgång till folat. Med denna behandling lyckades han uppnå tillfällig remission hos barn med sjukdomen – den tidigaste formen av antimetabolisk kemoterapi som användes för att bekämpa cancerceller.
I slutet av 1940-talet fortsatte Farber, tillsammans med Joseph Burchenal vid Memorial Sloan Kettering Cancer Center, att utforska hur ämnen som liknar kroppens naturliga byggnadsstenar kan avbryta celldelningen. Utifrån denna forskning utvecklade de 6-merkaptopurin – ett ämne som liknar en naturlig purin och som hindrar celler från att dela sig och reproducera sig. Läkemedlet används fortfarande inom cancerbehandlingen idag.
Användningen av kemoterapiläkemedel var en allmänt accepterad praxis redan 1955, då den amerikanska staten inrättade National Cancer Chemotherapy Service Center. Den utbredda användningen av kombinationer av olika kemoterapiläkemedel blev dock inte accepterad förrän på 1960-talet.
Under 1960- och 1970-talen började läkare experimentera med att kombinera flera olika kemoterapiläkemedel samtidigt. Man upptäckte att genom att kombinera ämnen som stör celltillväxten på olika sätt kunde barndomsleukemi och Hodgkins lymfom faktiskt botas. Detta förändrade den medicinska inställningen till kemoterapi grundligt och inledde den process av forskning, upptäckt och läkemedelskombinationer som fortgår än idag.
Kemoterapins historia är ett tydligt exempel på hur vetenskapliga genombrott ofta uppstår från oväntade håll. Från de tragiska senapsgasexponeringarna under kriget, via Sidney Farbers pionjärarbete med barnleukemi, till dagens riktade kombinationsbehandlingar har kemoterapin utvecklats till en av medicinens viktigaste vapen mot cancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online