Äggstockscancer är en allvarlig sjukdom som drabbar äggstockarna och som kan spridas till resten av kroppen om den inte behandlas i tid. Behandlingsmetoderna har varierat genom historien, och nya medicinska genombrott görs fortfarande. Eftersom sjukdomen saknar en allmän screeningmetod ställs dock diagnosen ofta först i ett sent skede, vilket gör kunskapen om sjukdomens historia och utveckling extra värdefull.
Cancer har troligen funnits lika länge som mänskligheten själv. De äldsta kända skriftliga referenserna till sjukdomen kommer från det forntida Egypten och nedtecknades någon gång mellan 3000 och 1500 f.Kr. Sju papyrusfynd har hittats som beskriver bröstcancer samt andra tumörsjukdomar.
Egyptierna insåg att de inte kunde bota cancer och rekommenderade därför att ytliga tumörer brändes bort med hjälp av kauterisering. Deras förståelse för sjukdomen var förvånansvärt avancerad: det finns nämligen belägg för att de kunde skilja mellan elakartade och godartade tumörer. Cancer i livmodern och andra cancersjukdomar i det kvinnliga reproduktionssystemet behandlades med medicinska omslag av korn, svinöra och andra örter.
Under flera decennier har kemoterapi varit den främsta metoden för att behandla äggstockscancer. Kombinationer av cisplatin och ett alkylerande läkemedel var en utbredd behandling under 1980-talet. Metoden visade sig dock vara mycket påfrestande för många patienter, vilket ledde till att man under 1990-talet började använda paklitaxel i kombination med antingen cisplatin eller karboplatin – en kombination som blev ny standard inom vården.
Gynekologiska patologilaboratoriet vid Johns Hopkins Hospital är en betydelsefull amerikansk institution som bidragit starkt till forskningen kring cancersjukdomar i det kvinnliga reproduktionssystemet. Laboratoriet grundades 1893 av doktor Thomas Cullen, en centralgestalt inom området och den första som ställde diagnoser genom att undersöka vävnad i mikroskop. Han författade dessutom flera läroböcker inom gynekologisk patologi som under lång tid betraktades som standardverk i USA.
Alla äggstockstumörer är inte livshotande. I decennier trodde forskarna att en egyptisk mumie som obducerades år 1825 hade avlidit i äggstockscancer, efter att en tumör hade upptäckts i hennes äggstockar. När forskare i början av 2000-talet granskade obduktionsunderlagen på nytt visade det sig dock att tumören var godartad och inte orsakat kvinnans död. Istället kunde man konstatera att hon hade avlidit i tuberkulos.
Nyare studier har bekräftat att genetiken spelar en viktig roll för hur stor risken är att en patient utvecklar äggstockscancer. En japansk studie från 2007 visade att uttrycket av RCAS1, en biomarkörantigen som produceras av vissa celler, är kopplat till äggstockscancer samt andra sjukdomar. Forskarna bakom studien drog slutsatsen att förekomsten av RCAS1 möjligen kan användas för att förutsäga resultatet av en behandling.
Trots de framsteg som gjorts saknar äggstockscancer fortfarande en effektiv screeningmetod, vilket innebär att många patienter diagnostiseras sent i sjukdomsförloppet. Fortsatt forskning kring genetiska markörer, tidig diagnos och skonsammare behandlingsformer är därför avgörande för att kunna förbättra både överlevnad och livskvalitet för de som drabbas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online