För att kunna diagnostisera ett malignt (elakartat) hjärntumör brukar läkaren genomföra en rad neurologiska undersökningar som bland annat testar syn, reflexer och koordination för att se om dessa är nedsatta. För att lokalisera tumören används bilddiagnostik i form av magnetresonanstomografi (MR) eller datortomografi (CT), och en vävnadsprovstagning, så kallad biopsi, avgör slutligen om tumören är godartad eller elakartad.
Hjärntumörer delas in i två huvudgrupper: godartade (benigna) och elakartade (maligna). Elakartade hjärntumörer är cancerframkallande. Cancer som utgår från hjärnan kallas primär hjärncancer, och den tillhörande tumören kallas primär hjärntumör. Cancer som har sitt ursprung i en annan del av kroppen och sedan spridit sig till hjärnan kallas metastatisk hjärncancer, och tumören benämns då som metastatisk eller sekundär hjärntumör.
Godartade hjärntumörer är inte cancerframkallande. Det betyder dock inte att de är ofarliga – även en godartad hjärntumör kan utgöra allvarliga risker, eftersom den kan växa till och trycka mot viktiga strukturer i hjärnan.
Ett hjärntumör kan ge upphov till en mängd olika symptom, beroende på var i hjärnan tumören sitter. Vanliga fysiska tecken är:
Ett hjärntumör kan också påverka den drabbades psyke. Det kan förekomma stora och oförklarliga humörsvängningar – personen kan gå från att skratta hysteriskt i ett ögonblick till att gråta okontrollerbart bara några minuter senare. Koordinationen kan försämras, vilket gör gången ostadig. Många blir irriterade och ängsliga utan tydlig anledning. Personligheten kan gradvis förändras och minnet kan försämras. Ofta finns också en allmän känsla av förvirring, som om personen ständigt befinner sig i ett slags dimma.
Den största skillnaden mellan elakartade och godartade hjärntumörer är att de elakartade kan metastasera, det vill säga sprida sig till andra delar av hjärnan. Ett malignt hjärntumör försämras ofta successivt, och cancern kan i vissa fall även nå andra delar av kroppen, exempelvis sprida sig nedåt längs ryggmärgen. I vissa fall ligger tumören dock helt inkapslad i omgivande vävnad och förmår inte sprida cancerceller – sådana tumörer kallas inkapslade maligna hjärntumörer. De vanligast förekommande maligna hjärntumörerna hos vuxna är gliom, varav glioblastom är den mest aggressiva formen.
Behandlingen av ett malignt hjärntumör består oftast av en kombination av kirurgi, cellgiftsbehandling (kemoterapi) och strålbehandling. Läkaren måste dock vara försiktig, eftersom ett försök att avlägsna en cancerös tumör kan irritera den och öka risken för att fler cancerceller sprids. Detta gäller särskilt vid en inkapslad malign tumör, där tumörens läge håller cancerns spridning under kontroll – rubbas det läget kan cancern i stället börja sprida sig. Därför väger alltid läkaren noggrant nytta mot risk innan en operation beslutas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online