Glioblastom (glioblastoma multiforme) är en cancerform som utgår från elakartade astrocyter, en typ av gliaceller som finns i hjärnan. Det är den högsta graden (grad 4) av gliom och därmed den mest maligna varianten av astrocytom. Patienter med glioblastom uppvisar ofta samma allmänna symtom som andra patienter med hjärncancer och får likartad behandling – men eftersom sjukdomen ofta upptäcks i ett avancerat skede är prognosen tyvärr dålig.
Orsakerna till glioblastom är, liksom vid många andra former av hjärncancer, inte helt klarlagda. Sjukdomen kan teoretiskt sett uppstå i vilken ålder som helst, men den drabbar oftast personer över 50 år. Forskning pekar på att vissa riskfaktorer, exempelvis tidigare strålbehandling mot huvudet och vissa ärftliga syndrom, kan öka risken – men i de flesta fall uppstår tumören utan någon känd orsak.
Patienter med glioblastom kan uppleva en rad olika symtom. De vanligaste är kräkningar, epileptiska anfall, synrubbningar som dubbelseende, yrsel, gångsvårigheter, talsvårigheter, återkommande huvudvärk samt onormal puls- och andningsfrekvens. En huvudvärk som blir allt intensivare kan vara ett varningstecken på att tumören växer och skapar tryck mot hjärnan.
Utredningen börjar oftast med en neurologisk undersökning där läkaren kontrollerar funktion, rörlighet och reflexer samt letar efter tecken på tryck i skallen från en eventuell tumör. Läkaren uppmärksammar även tecken på försämrad mental funktion och nya epileptiska anfall, särskilt hos patienter som aldrig tidigare haft anfall. För att fastställa var tumören sitter görs en datortomografi (CT) eller en magnetresonansundersökning (MR) av huvudet. Avslutningsvis tas ett vävnadsprov, en biopsi, från tumören för att avgöra om den är elakartad eller godartad.
Alla former av gliom behandlas med strålning, där joniserande strålar används för att döda de cancerframkallande cellerna. Även kemoterapi ingår ofta i vården av glioblastom, medan kirurgi inte alltid är möjlig på grund av tumörens läge i hjärnan. Strålning är normalt den första behandlingsformen, och kemoterapi tillförs om patienten inte svarar tillfredsställande på strålbehandlingen. I dag kombinerar man dessutom ofta operation, strålning och kemoterapi med läkemedlet temozolomid för bästa möjliga effekt.
Överlevnaden vid glioblastom är låg – i genomsnitt lever bara en av fyra patienter två år efter diagnosen. Prognosen är dock bättre om patienten är yngre än 45 år, om tumören befinner sig i ett mindre allvarligt stadium eller om hela, eller största delen, av tumören kan avlägsnas genom behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online