Det första vaccinet mot tyfoidfeber utvecklades av den brittiske bakteriologen Almroth Edward Wright år 1896. Vaccinet tillverkades med hjälp av dödade tyfusbakterier (Salmonella enterica serovar Typhi) och blev ett genombrott inom medicinen vid en tid då tyfus var en vanlig och ofta livshotande sjukdom.
Wright arbetade vid den brittiska arméns medicinska skola i Netley, där han forskade kring immunisering mot infektionssjukdomar. Han testade vaccinet först på sig själv samt på ett antal frivilliga läkare och soldater – ett djärvt experiment som visade att vaccinet var både säkert och verksamt.
Vaccinet fick sin första stora praktiska prövning under andra boerkriget (1899–1902), där det användes för att skydda brittiska soldater. Resultaten var övertygande: risken att insjukna i tyfoidfeber minskade markant hos de vaccinerade trupperna, vilket bidrog till att metoden spreds internationellt.
Sedan Wrights tid har vaccinet vidareutvecklats avsevärt. I dag finns två huvudsakliga typer av tyfoidvaccin: ett injicerbart vaccin baserat på bakteriens Vi-kapselpolysackarid samt ett oralt levande vaccin. Moderna konjugatvaccin ger dessutom längre skydd och rekommenderas särskilt för barn i områden där sjukdomen är utbredd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online