Leukemi är en cancerform som uppstår i benmärgen – den mjuka vävnaden i benens centrum där blodkroppar bildas. Enligt Leukemia and Lymphoma Society beräknades cirka 3 500 amerikanska barn under 15 år få en leukemidiagnos år 2009. Vilka behandlingsalternativ som är aktuella varierar beroende på vilken typ av leukemi barnet har och hur långt sjukdomen har fortskridit.
När ett barn utvecklar leukemi börjar benmärgen producera för många onormala vita blodkroppar. Vita blodkroppar används normalt för att bekämpa infektioner, men sjukdom uppstår när en övermängd onormala celler bildas. Benmärgen producerar även syrerika röda blodkroppar och blodplättar, som är avgörande för blodets förmåga att levra sig.
Vid leukemi växer de vita blodkropparna okontrollerat, vilket minskar antalet friska röda blodkroppar och blodplättar. Kombinationen av för många vita blodkroppar och för få röda blodkroppar och blodplättar kan ge symtom som viktnedgång, svaghet, trötthet, aptitlöshet, återkommande infektioner, blåmärken, svullna lymfkörtlar, anemi, nattsvettningar samt led- eller skelettsmärtor. Målet med leukemibehandling är att återställa balansen mellan de röda och vita blodkropparna.
De leukemiformer som förekommer hos barn inkluderar akut lymfatisk leukemi (ALL), kronisk myeloisk leukemi (KML), akut myeloisk leukemi (AML) och juvenil myelomonocytisk leukemi (JMML). Enligt American Cancer Society är ALL den vanligast diagnosticerade formen av barndomsleukemi. När barn drabbas av leukemi är det dessutom oftare frågan om en akut, alltså snabbt fortskridande, variant av sjukdomen.
Kombinationskemoterapi är den primära behandlingen vid leukemi. Läkemedlen tas i tablettform eller ges via intravenös droppe och verkar genom att rikta in sig på och döda snabbt delande cancerceller. Den första fasen av behandlingen kallas induktion, under vilken barnet får en kombination av flera läkemedel. Vilka cytostatika som används beror på vilken typ av leukemi barnet har. Efter induktionsfasen kan de flesta leukemicellerna ha eliminerats i benmärgen, vilket innebär att barnet går i remission.
Cytostatika kan också injiceras direkt i cerebrospinalvätskan, som omger ryggmärgen och hjärnan, för att döda eventuella leukemiceller som spridit sig dit. Denna behandlingsform kallas intratekal kemoterapi och medför en viss risk för epileptiska anfall.
I vissa fall kan strålbehandling behövas i kombination med intratekal behandling. Strålbehandling används vanligtvis för barn med ett extremt högt antal vita blodkroppar, för barn med leukemiceller i ryggmärgsvätskan samt för äldre barn. Under strålbehandlingen får barnet höga doser strålning som dödar cancerceller och minskar storleken på en förstorad mjälte eller svullna lymfkörtlar.
Konsolideringen är den mest intensiva delen av kemoterapibehandlingen och bygger på en ny kombination av läkemedel, beroende på sjukdomens form. Målet är att döda kvarvarande leukemiceller. Därefter kan underhållsbehandling pågå i flera månader eller till och med år efter de första behandlingsomgångarna. Vid denna fas används lägre doser cytostatika, vilket hjälper till att förebygga återfall.
Om andra behandlingar inte minskar antalet vita blodkroppar, eller om leukemin har återkommit, kan en benmärgstransplantation bli nödvändig. Vid en transplantation får barnet stamceller – omogna blodceller – från en donator, från barnet självt innan cancerbehandlingen påbörjades, eller från navelsträngen hos en nyfödd baby. Syftet med en benmärgstransplantation är att ersätta den sjuka benmärgen med frisk märg, i hopp om att den friska märgen ska börja producera normala blodkroppar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online