Myeloisk leukemi är en cancerform som drabbar de myeloiska blodcellerna och stör kroppens normala produktion av blodceller. Den mest etablerade behandlingen är kemoterapi, som genomförs i två huvudfaser: remissionsinduktion, som syftar till att kraftigt minska antalet leukemiceller, och konsolideringsterapi, som ska eliminera eventuella kvarvarande sjukdomsrester och leda mot bot.
Den inledande behandlingen av myeloisk leukemi med kemoterapi och antracyklinläkemedel syftar till att eliminera all synlig cancer. Denna intensiva vård på sjukhus pågår normalt i ungefär sju dagar. Om leukemin har spridit sig till ryggmärgen eller hjärnan ges kemoterapin direkt i cerebrospinalvätskan.
Under behandlingen och en tid därefter förstörs patientens normala benmärgsceller tillsammans med de leukemiska. Blodvärdena sjunker därför kraftigt och måste kompenseras med transfusioner av blodprodukter, antibiotika och andra läkemedel. Lyckas induktionen finns inga leukemiceller kvar i blodet, och andelen blaster i benmärgen är lägre än 5 procent inom några dagar. Efter ungefär två veckor börjar de normala benmärgscellerna åter producera friska blodceller.
Hela kemoterapiomgången upprepas om remission inte uppnåtts inom en vecka efter behandlingens start. Behandlingen lyckas i de flesta fall, men resultatet påverkas av flera avgörande faktorer. Yngre patienter svarar oftast bättre än äldre, eftersom de i högre grad har gynnsamma cytogenetiska testresultat – det vill säga analyser av hela kromosomer i cellkärnan för att upptäcka förändringar i antal eller struktur. De har dessutom mindre sannolikhet att ha en annan blodsjukdom sedan tidigare och tål en intensiv behandling bättre.
Även om remissionsinduktionen lyckas eliminerar behandlingen inte alla leukemiceller. Vanligtvis återstår ett litet antal celler som kan orsaka återfall inom några månader om patienten inte genomgår den andra fasen av behandlingen – konsolideringsterapin. För att förhindra återfall syftar konsolideringsterapin till att helt förstöra alla kvarvarande leukemiceller genom flera omgångar kemoterapi med cytarabin (ett cytostatikum) i höga doser, vanligtvis under fem dagar åt gången och ibland med upprepade kurser. Även här har yngre patienter bättre förutsättningar att dra nytta av behandlingen än äldre.
För patienter med återfall i myeloisk leukemi är den enda etablerade behandlingen med botande potential, efter högdoskemoterapi, en stamcellstransplantation – antingen allogen (med stamceller från en donator) eller autolog (med patientens egna stamceller) – för att återuppta produktionen av blodceller.
Flera faktorer avgör vilken postremissionsbehandling läkarna rekommenderar. Om det exempelvis krävdes mer än en kemoterapiomgång för att uppnå remission kan läkaren föreslå ett mer intensivt program med stamcellstransplantation, särskilt om patienten har ett syskon eller en donator med matchande vävnadstyp. Andra faktorer, som patientens ålder, egna önskemål och eventuella kromosomförändringar, måste också vägas in – eftersom stamcellstransplantation innebär en mycket intensiv behandling med allvarliga risker för komplikationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online