MDS, eller myelodysplastiskt syndrom, är en av flera sjukdomar som kan drabba blod och benmärg. Det finns två huvudtyper: primär MDS och sekundär MDS. Primär MDS kan variera från mild till svår, och de allvarligare formerna kan utvecklas till en leukemisjukdom som kallas akut myeloisk leukemi (AML). Den andra typen, sekundär MDS, orsakas av kemoterapi och strålning. Sekundär MDS är oftast betydligt allvarligare än den primära formen; kromosomavvikelserna är mer uttalade och prognosen är vanligtvis tämligen dålig.
MDS drabbar benmärgen – vävnaden inuti benen där blodceller bildas och lagras. Normalt stannar omogna celler, så kallade stamceller, kvar i benmärgen medan de genomgår en process som heter hematopoes, det vill säga blodbildning. Under hematopoesen utvecklas de omogna cellerna till antingen vita blodkroppar, röda blodkroppar eller blodplättar.
Hos patienter med MDS fungerar inte blodbildningen korrekt. Som en följd av detta släpps omogna celler (så kallade blaster) och onormala celler (dysplastiska celler) ut i blodet. Antalet friska celler minskar, vilket sänker blodvärdena och leder till en rad olika besvär.
Sekundär MDS orsakas av strålning eller kemoterapi, vanligtvis given som behandling mot en annan cancerform. Sjukdomen kan utvecklas mellan två och tio år efter exponering för cytostatika och strålning. Enligt Atlas of Genetics and Cytogenetics in Oncology and Haematology är de läkemedelsgrupper som oftast kopplas till utveckling av sekundär MDS antracykliner, alkylerande ämnen och epipodofyllotoxiner.
Vanliga symtom är anemi, svaghet eller trötthet, tendens till lätta blåmärken och blödningar samt återkommande feber eller infektioner. Om du har genomgått kemoterapi eller strålbehandling och börjar uppleva något av dessa symtom är det viktigt att ta upp det med din läkare, så att sekundär MDS kan uteslutas eller upptäckas i tid.
Behandlingen anpassas efter patientens tillstånd och behov. Eftersom prognosen vid sekundär MDS ofta är sämre väljer många patienter enbart stödjande vård, så kallad supportiv vård. Det innebär att man behandlar symtomen snarare än sjukdomen i sig. Det kan handla om blodtransfusioner för att höja blodvärdena – vilket hjälper mot infektioner, trötthet och andra besvär – och/eller transfusioner av blodplättar för att minska risken för blödningar och blåmärken.
Kemoterapi kan vara ett alternativ för att behandla själva sjukdomen, eftersom behandlingen syftar till att döda cancerceller. Endast 30 till 40 procent av alla MDS-patienter – både de med primär MDS och de med sekundär MDS orsakad av cytostatika – har nytta av denna behandlingsform.
Benmärgstransplantation och/eller stamcellstransplantation är den enda behandling som med viss framgång kan få MDS att gå i remission. Behandlingsformen medför dock många potentiella biverkningar, och äldre patienter eller patienter med andra sjukdomar kan vara olämpliga kandidater för transplantation.
En studie från Columbia University Medical Center och New York Presbyterian Hospital tyder på att risken att utveckla sekundär MDS efter cytostatikabehandling kan öka av vissa andra faktorer, bland annat användning av tillväxtfaktorerna GM-CSF eller G-CSF i samband med behandling av bröstcancer. Studien drog dock slutsatsen att nyttan av kemoterapi vid behandling av primär bröstcancer överväger risken för att insjukna i MDS.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online