Heterozygota bärare av sicklecellsallelen har en normal kopia av beta-globingen och en kopia av sicklecellsallelen. De utvecklar själva inte sicklecellsanemi, men de kan ändå ha vissa biologiska fördelar.
De segelformade röda blodkropparna hos heterozygota individer har en kortare livslängd och utgör en sämre miljö för malariaparasiter. Som ett resultat har heterozygoter en lägre risk att drabbas av svår malaria eller dö i sjukdomen. Denna selektiva fördel är särskilt tydlig i områden där malaria är utbrett, exempelvis i delar av Afrika söder om Sahara och i Sydostasien. Det är också anledningen till att allelen är relativt vanlig just i dessa regioner – ett klassiskt exempel på så kallad balanserad selektion inom evolutionsbiologin.
Normala röda blodkroppar frigör syre enkelt i lungorna, men de kan ibland binda syret för hårt i kroppens vävnader, vilket försämrar syreleveransen. Segelformade röda blodkroppar släpper däremot ifrån sig syre lättare i vävnaderna. Hos heterozygota individer kompenseras den något minskade syretransportkapaciteten på detta sätt, vilket hjälper till att upprätthålla en tillräcklig syreförsörjning i kroppen.
I områden där malaria är vanligt förekommande har heterozygota individer högre överlevnadschanser och därmed större möjlighet att fortplanta sig än personer med två normala kopior av beta-globingen. Överlevnadsfördelen mot malaria ökar alltså deras reproduktiva framgång, vilket gör att allelen bibehålls i befolkningen över generationerna.
Även om bärarskap av sicklecellsallelen medför vissa fördelar ger det inget fullständigt skydd mot malaria eller andra hälsoproblem. Personer med sicklecellsanemi-anlaget bör därför fortsätta att vidta lämpliga försiktighetsåtgärder mot malariainfektion, till exempel använda myggskydd och vid behov profylaktiska läkemedel vid resor till riskområden, samt regelbundet följa upp sin hälsa tillsammans med vården.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online