Livmoderhalscancer är en cancerform som uppstår i kvinnans fortplantningsorgan. Enligt American Cancer Society beräknades omkring 11 270 kvinnor i USA insjukna i sjukdomen under 2009. I Sverige upptäcks livmoderhalscancer oftast genom det allmänna screeningsprogrammet, där ett gynekologiskt cellprov kan påvisa onormala celler innan de hunnit utvecklas till cancer. Vilka behandlingar som blir aktuella beror framför allt på hur långt sjukdomen har fortskridit.
Livmoderhalsen utgör den nedre delen av livmodern och förbinder livmodern med slidan. Vid en förlossning vidgas livmoderhalsen successivt så att barnet kan passera från livmodern genom födelsekanalen. Enligt National Cancer Institute utvecklas livmoderhalscancer långsamt. Sjukdomen börjar ofta med att cellerna förändras och ser onormala ut under mikroskopet. Med tiden börjar cancercellerna växa i livmoderhalsen och kan så småningom tränga djupt in i den omgivande vävnaden.
Många kvinnor med livmoderhalscancer har inga besvär alls, särskilt inte i sjukdomens tidiga skede. När symtom ändå förekommer handlar det ofta om smärta i nedre delen av buken eller i bäckenregionen, blödningar utanför menstruationen, smärta vid samlag eller ovanliga flytningar.
Det vanligaste testet är ett gynekologiskt cellprov. Vid undersökningen skrapas celler försiktigt från slidans och livmoderhalsens yta med en liten borste eller bomullspinnare, varefter provet analyseras i mikroskop. Om onormala celler påvisas kan läkaren antingen upprepa cellprovet för att bekräfta fyndet eller undersöka livmoderhalsen närmare med kolposkopi. Ett kolposkop är ett instrument som ger en förstorad bild av livmoderhalsens slemhinna. Under kolposkopin kan vävnadsprover tas ut för ytterligare analys och för att fastställa diagnosen. Behövs en bedömning av djupare liggande celler kan även en vävnadsprovstagning i narkos bli aktuell.
Flera olika operationsmetoder används för att avlägsna livmoderhalscancer:
Vid strålbehandling riktas högdoserade röntgenstrålar mot området kring livmoderhalsen för att döda cancercellerna. Behandlingen ges i två former: utvärtes och invärtes. Extern strålterapi pågår i sex till sju veckor och kombineras ibland med cellgiftsbehandling. Brakyterapi är den invärtes varianten, där radioaktivt material förs in i slidan i en cylinder eller via nålar som placeras direkt i tumören.
Biverkningar kan vara illamående, trötthet, lös mage, kräkningar och hud som ser solbränd ut. I vissa fall gör ärrvävnad att slidan smalnar av. Regelbundna samlag eller att man vidgar slidväggarna tre till fyra gånger i veckan med en dilatator kan hjälpa till att åtgärda problemet.
Kemoterapi bygger på kraftfulla läkemedel som angriper och dödar cancerceller. Läkemedlen tas antingen som tabletter eller injiceras i en ven. Cellgiftsbehandlingen kan ges i kombination med strålbehandling eller kirurgi för att öka effekten av dessa behandlingar. Vanliga biverkningar är håravfall, kräkningar, illamående, ökad mottaglighet för infektioner och infektionssjukdomar, trötthet, sår i munnen samt minskad aptit.
Då de flesta fall av livmoderhalscancer orsakas av långvarig infektion med humant papillomvirus (HPV) spelar förebyggande insatser en stor roll. Regelbundna cellprov enligt det nationella screeningsprogrammet och HPV-vaccination minskar risken avsevärt. Kvinnor som har fått behandling för onormala celler bör dessutom fortsätta med regelbundna uppföljningskontroller enligt läkarens rekommendationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online