Livmoderhalscancer är nästan hundraprocentigt botbar när den upptäcks och behandlas i ett tidigt skede. Strålbehandling är en av de mest effektiva metoderna för att behandla sjukdomen tidigt. Onkologer kan ge strålbehandling på tre sätt: utvärtes, invärtes eller som en kombination av båda. Sedan cellprovet (pap-test) introducerades på 1940-talet har antalet dödsfall i livmoderhalscancer minskat dramatiskt – med hela 75 procent.
Livmoderhalscancer utvecklas långsamt, vilket gör att regelbundna gynekologiska kontroller med cellprov är mycket effektiva för att upptäcka sjukdomen i tid. Cancer uppstår när normalt friska celler i livmoderhalsen – den cirka 2–3 centimeter långa kanalen i nedre delen av livmodern som förbinder den med slidan – börjar mutera och utvecklas onormalt.
Även om livmoderhalscancer är väl behandlingsbar dör fortfarande mer än en tredjedel av de kvinnor som diagnostiseras varje år, vilket motsvarar närmare 4 500 dödsfall per år. De som avlider i sjukdomen har ofta inte genomgått förebyggande screening, eller också upptäcktes cancern för sent för att kunna behandlas effektivt.
De första tecknen på livmoderhalscancer visar sig ofta som cellförändringar. Cellförändringar är inte alltid cancerframkallande, men cervikal intraepitelial neoplasi (CIN), även kallad cervixdysplasi, upptäcks ofta hos kvinnor innan en cancerdiagnos ställs.
En mycket tidig form av livmoderhalscancer, icke-invasivt karcinom, drabbar endast det yttersta celllagret i livmoderhalsen. Om den lämnas obehandlad tränger cancern djupare in i vävnaden och blir betydligt svårare att behandla.
Även den mer avancerade formen, invasiv livmoderhalscancer, är nästan hundraprocentigt botbar om den upptäcks innan den trängt för djupt in i livmoderhalsen eller spridit sig till andra organ. I detta skede har cancern trängt djupt in i vävnaden och möjligen även till närliggande vävnader och organ. Om den inte diagnosticeras innan den nått ett allvarligt stadium och spridit sig utanför reproduktionsorganen dör 95 procent av de drabbade.
Det mest effektiva sättet att utrota livmoderhalscancer är att eliminera cancercellerna innan de trängt igenom slemhinnan i livmoderhalsen. Strålbehandling är en vanlig och effektiv behandlingsform för detta ändamål. När cancern är mer avancerad kombineras strålbehandling ofta med cytostatikabehandling (kemoterapi). Onkologer använder både invärtes och utvärtes strålning, och vid mer avancerade former ges ibland båda metoderna samtidigt.
Extern strålbehandling ges med en maskin som riktar röntgenstrålar mot kroppen – så kallad extern strålterapi (EBRT). Behandlingen är en poliklinisk procedur som pågår måndag till fredag under 4 till 6 veckor.
EBRT kräver noggrann planering innan behandlingssessionerna påbörjas. Onkologen tar fram en plan för att rikta strålen exakt mot tumören från flera olika håll. Ibland kompletteras EBRT efter några veckors behandling med en dos invärtes strålning (se nedan) som placeras direkt i livmoderhalsen.
Implantatstrålning, eller brakyterapi, innebär att små kapslar med radioaktivt material placeras direkt i livmoderhalsen. Metoden bestrålar cancern riktat och minimerar onödig strålexponering av andra organ. En liten radioaktiv anordning förs in i livmoderhalsen via slidan och stannar kvar i patientens kropp i en till tre dagar. Detta är ingen återkommande behandling och utförs oftast högst två gånger under behandlingstiden. Patienten vårdas på sjukhus medan anordningen sitter inne.
Vissa sjukhus övergår numera till en nyare form av invärtes strålbehandling som kallas högdosbrakyterapi (HDR). Denna behandling är mer intensiv och utförs oftare. Patienten genomgår strålbehandling i 30 minuter till en timme, upp till fem gånger under behandlingsförloppet.
Själva strålbehandlingen är inte smärtsam, men patienter lider ofta betydligt av behandlingens biverkningar. Vanliga besvär är trötthet, nedsatt energi, täta eller obehagliga urineringar samt lös avföring eller diarré. Hudirritation i det behandlade området och förlust av hår i underlivet kan också förekomma.
En av de allvarligaste biverkningarna av strålbehandling vid livmoderhalscancer är risken att äggstockarna slutar fungera, vilket leder till tidig menopaus hos yngre kvinnor.
Problem i slidan kan dessutom uppstå efter strålbehandling. Ökad stramhet och nedsatt elasticitet kan göra samlag och gynekologiska undersökningar smärtsamma eller obekväma. Många patienter rekommenderas därför att använda en vaginal vidgare (dilatator) under behandlingstiden för att motverka denna sammandragning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online