Lungcancer innebär att onormala cancerceller växer i en eller båda lungorna. Dessa celler utför inte de funktioner som normal lungvävnad ska ha och utvecklas inte heller till frisk vävnad. Med tiden växer de onormala cellerna till tumörer som hindrar lungorna från att syresätta blodet ordentligt.
Lungcancer är den näst vanligaste cancerformen hos både män och kvinnor och drabbar män något oftare än kvinnor. År 2007 stod sjukdomen för 15 procent av alla cancerfall och hela 29 procent av alla cancerdödsfall. Eftersom lungcancer ofta växer långsamt drabbar den främst äldre personer – medelåldern vid diagnos är cirka 69 år.
Den absolut vanligaste orsaken till lungcancer är cigarettrökning. Andra riskfaktorer är exponering för miljöföroreningar, passiv rökning, asbest samt radon. Lungcancer kan dock även utvecklas utan någon uppenbar anledning, möjligen på grund av genetiska faktorer eller andra yttre faktorer som ännu inte är helt kända.
De vanligaste symtomen på lungcancer är ihållande eller intensiv hosta, smärta i rygg, bröst eller axlar, heshet i rösten eller halsen, ett raspigt ljud vid andningen samt upphostning av onormalt mycket slem eller slem som innehåller blod. Även om dessa besvär kan tyda på andra sjukdomar, exempelvis bronkit, bör de alltid undersökas av läkare för att utesluta lungcancer.
Metastatisk lungcancer, det vill säga cancer som spridit sig till lymfkörtlar, hjärna, skelett, lever eller binjurar, kan dessutom ge andra symtom som trötthet, viktnedgång, ben- eller ledsmärta, huvudvärk, nedsatt minne, svullnad i ansikte eller hals, oförklarliga blödningar samt benbrott utan tydlig orsak.
Flera olika undersökningar kan användas för att diagnostisera lungcancer. Bland dem ingår en allmän hälsokontroll, lungröntgen och/eller bröstundersökning, datortomografi (CT), PET-undersökning samt magnetresonanstomografi (MR).
Därtill finns mer specialiserade metoder som sputumcytologi och bronkoskopi. Vid sputumcytologi analyseras upphostat slem under mikroskop för att hitta onormala celler. Vid bronkoskopi förs ett böjbart, upplyst instrument genom näsan ner i luftvägarna, vilket gör att läkaren kan granska lungorna efter tumörer. Om onormal vävnad upptäcks kan den avlägsnas med bronkoskopet och undersökas genom biopsi för att avgöra om cancerceller finns närvarande.
Icke-småcellig lungcancer är en av de två huvudtyperna av lungcancer. Sjukdom som inte har spridit sig utanför lungorna behandlas i första hand med kirurgi. Det finns tre huvudsakliga operationsmetoder:
Icke-småcellig lungcancer sprider sig ofta till lymfkörtlar eller andra delar av kroppen. Om cancern endast nått lymfkörtlarna är operation fortfarande ett alternativ. Cytostatika som ges före operationen, så kallad neoadjuvant kemoterapi, kan användas för att krympa tumören och därmed göra ingreppet möjligt.
Adjuvant kemoterapi, alltså behandling efter operationen, rekommenderas rutinmässigt till patienter med icke-småcellig lungcancer för att döda eventuella cancerceller som kvarstår efter ingreppet.
Småcellig lungcancer betraktas generellt som en mer aggressiv och farlig form av sjukdomen. Patienter behandlas därför med en kombination av cytostatika och strålterapi.
Nya läkemedel, så kallade signaltransduktionshämmare, prövades vid Sloan Kettering 2009. Dessa blockerar de signaler som gör att cancerceller kan växa, frodas och sprida sig. Antifolatläkemedel används även för att stänga av cancercellernas tillgång till folsyra, som krävs för deras tillväxt. Slutligen kan så kallade kinashämmare möjligen förhindra att nya cancerceller bildas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online