En lungkollaps, även kallad pneumotorax, kan ibland uppstå som en komplikation efter en lungbiopsi med tunn nål. Behandlingen anpassas alltid efter pneumotoraxens storlek, patientens symtom och det allmänna hälsotillståndet. Här är de vanligaste behandlingsalternativen:
Vid en liten lungkollaps som inte orsakar nämnvärda besvär eller andningssvårigheter väljer läkaren ofta att avvakta, eftersom lungan då kan återexpandera av sig själv. Upprepade lungröntgenundersökningar används för att följa hur lungan återhämtar sig över tid.
Tillförsel av extra syre kan ges för att förbättra syresättningen i blodet och lindra andnöd. Syrgas kan dessutom bidra till att luften i pleurautrymmet resorberas snabbare.
Om pneumotoraxen är större och ger upphov till symtom kan överflödig luft avlägsnas genom nålaspiration. En tunn nål förs in mellan revbenen ner till pleurautrymmet, varefter luften försiktigt sugs ut. Detta är en relativt snabb och skonsam metod som ofta räcker vid måttliga kollapser.
Vid mer omfattande lungkollapser kan ett bröstdränage behövas. Läkaren gör ett litet snitt i bröstväggen och placerar ett dränage i pleurautrymmet. Dränaget kopplas till ett dräneringssystem som kontinuerligt leder ut den instängda luften, vilket hjälper lungan att veckla ut sig igen.
I sällsynta fall krävs kirurgi, exempelvis om lungkollapsen inte läker eller om allvarliga komplikationer uppstår. Möjliga ingrepp är bullektomi, där luftfyllda blåsor på lungan tas bort, eller pleurodes, där man skapar sammanväxningar mellan lungan och bröstväggen för att förhindra framtida kollapser.
Den mest lämpliga behandlingen bestäms utifrån patientens allmänna hälsa, pneumotoraxens svårighetsgrad och hur tillståndet svarar på de första behandlingsåtgärderna. Under återhämtningen är noggrann övervakning, regelbundna lungröntgenkontroller och god smärtlindring viktiga delar av vården. Kontakta vården omedelbart om du får ökad andnöd, bröstsmärta eller andra nya besvär.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online