Det finns två huvudtyper av lymfom: Hodgkins lymfom och non-Hodgkin-lymfom. Exponering för asbest har kopplats till utvecklingen av non-Hodgkin-lymfom. Asbestexponering kan ske via naturligt förekommande asbest, men den vanligaste exponeringsvägen är kontakt med asbestdamm och asbestfibrer från äldre isoleringsmaterial.
Redan i forntiden kände man till asbestens brandsäkra egenskaper, men man noterade också att personer som arbetade med asbest tycktes leva kortare tid än andra. Asbest förekommer naturligt och har långa fibrer som kan vävas till tyg. Eftersom materialet inte kan brännas är det en utmärkt värmeisolator och har använts i allt från bromsbelägg till inblåst isolering ombord på fartyg. Asbest blir farligt när fibrerna bryts sönder och blir luftburna. Fibrerna blir så små och vassa att de, när de inhaleras, fastnar i lungornas slemhinna där de startar en process av irritation och ärrbildning som i sin tur kan leda till cancer.
Enligt Asbestos.com publicerades en studie år 2001 som analyserade 22 undersökningar gjorda mellan 1999 och 2000 gällande sambandet mellan asbestexponering och senare utveckling av lymfom. Samtliga 22 studier drog slutsatsen att asbestexponering verkar ha ett samband med lymfom, men analysen konstaterade också att forskare och läkare behövde genomföra ytterligare studier inom området. Ingen av studierna kunde bekräfta att asbest orsakar lymfom – däremot visade resultaten att lymfom uppträder oftare hos personer som tidigare exponerats för asbest.
Många som får diagnosen lymfom söker sig först till läkare efter att ha upptäckt en knöl på halsen – en svullen lymfkörtel. För att ställa en säker diagnos tar läkaren ett vävnadsprov (biopsi) från det aktuella området. Oftast tas provet från en lymfkörtel på halsen, men hos patienter med besvär i andra organ, exempelvis hjärnan eller lungorna, kan biopsin istället tas från ett av dessa områden. Genom att undersöka cellerna i mikroskop kan läkaren avgöra vilken form av lymfom det rör sig om, om lymfom bekräftas. Enligt National Cancer Institute är medianåldern för en person som diagnostiseras med non-Hodgkin-lymfom 67 år.
När en läkare konstaterat non-Hodgkin-lymfom påbörjas en behandling som liknar den vid andra cancerformer. Strålbehandling och kemoterapi är vanliga insatser, och om cancern upptäcks i ett tillräckligt tidigt skede kan även kirurgisk borttagning av cancerös vävnad ingå i behandlingen av non-Hodgkin-lymfom.
Enligt National Cancer Institute överlevde 81 procent av personerna med lokaliserat lymfom fem år efter diagnosen under perioden 1999–2006. För patienter där cancern spridit sig till lymfkörtlarna var den femåriga överlevnaden 70 procent, och för dem där lymfomet redan hade metastaserat vid diagnosstillfället sjönk den femåriga överlevnaden till 58 procent. Intressant nog hade vita kvinnor en bättre total femårig överlevnad (70 procent) än vita män samt män och kvinnor av andra etniska grupper.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online