Lymfom är en cancerform som utgår från lymfsystemets celler och delas traditionellt in i två huvudgrupper: Hodgkins lymfom och non-Hodgkin-lymfom. Enbart i USA ställdes det år 2009 cirka 8 510 nya diagnoser av Hodgkins lymfom och nästan 66 000 diagnoser av non-Hodgkin-lymfom. Cytostatika (cellhämmande läkemedel) utgör en hörnsten i behandlingen av båda sjukdomarna, ofta i kombination med strålning, immunterapi eller stamcellstransplantation.
Vilka läkemedel som används beror på lymfomtyp, sjukdomsstadium och patientens allmäntillstånd. Denna artikel fokuserar på lymfom hos vuxna och ger en översikt över de vanligaste cytostatikaregimerna.
Vid Hodgkins lymfom finns flera olika behandlingsregimer, och valet görs tillsammans med behandlingsteamet utifrån hur lymfomet ser ut i mikroskopet, vilka symtom du har och dina individuella förutsättningar.
MOPP är en äldre regim som består av kvävesenap (nitrogen mustard), vinkristin, prokarbazin och prednison. Den har visats vara mindre effektiv än den nyare kombinationen ABVD, som innehåller doksorubicin, bleomycin, vinblastin och dakarbazin. ABVD är idag standardbehandling i många länder och ger gott resultat hos de flesta patienter.
Vid avancerad sjukdom kan den intensifierade regimen BEACOPP eskalerad användas. Den innehåller fler cytostatika – bleomycin, etoposid, doksorubicin, cyklofosfamid, vinkristin, prokarbazin och prednison – samt tillväxtfaktorn filgrastim (Neupogen), som stimulerar bildningen av vita blodkroppar och skyddar mot infektioner. Regimen har gett högre överlevnad vid avancerad sjukdom, men medför också kraftigare biverkningar: nästan alla patienter blir sterila, och risken för sekundär leukemi senare i livet är förhöjd.
Vanliga komplikationer vid dessa regimer är illamående och kräkningar, håravfall samt lungtoxicitet, det vill säga skada på lungvävnaden. Den äldre MOPP-behandlingen kopplades till behandlingsutlösd leukemi, men eftersom regimen numera används mer sällan har förekomsten av denna komplikation minskat.
Non-Hodgkin-lymfom indelas grovt i indolenta (långsamt växande) och aggressiva (snabbt växande) former. Inom varje grupp finns många olika undertyper, men här beskrivs de generella behandlingsalternativen.
Vid tidig, långsamt växande sjukdom kan behandling med enstaka läkemedel, exempelvis antikroppen rituximab, användas, liksom kombinationer av rituximab och cytostatika, med eller utan riktad strålbehandling. Vid mer utbredd sjukdom är standardbehandlingen rituximab i kombination med cytostatika. Vanliga kombinationer är:
Vid aggressiva non-Hodgkin-lymfom i stadium I–II är nuvarande standard tre kurer av R-CHOP följt av riktad strålbehandling mot sjukdomsområdet. I stadium III–IV ges R-CHOP som huvudbehandling. Flera kliniska studier prövar nya kombinationer och riktade läkemedel – fråga din läkare om aktuella studier om du vill veta mer.
Biverkningar av dessa läkemedel kan omfatta håravfall, feber, illamående och kräkningar, frossa samt lågt antal vita blodkroppar, vilket ökar risken för infektioner.
Kliniska studier undersöker nya behandlingar och läkemedel för att utvärdera deras nytta och effekt vid sjukdom. Utvecklingen går snabbt, och utöver klassisk cytostatika finns idag bland annat riktade läkemedel och nya former av immunterapi. För att ta reda på om du kan delta i en studie, eller om en studie skulle kunna passa dig, är bästa rådet att prata med din läkare om dina möjligheter och lära dig mer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online