B-cellslymfom är en cancerform som drabbar det lymfatiska systemet. Lymfcancer delas i huvudsak in i två typer: Hodgkins lymfom, som innebär cancertumörer i lymfkörtlarna, och icke-Hodgkins lymfom, som är cancer i de vita blodkropparna. B-cellslymfom tillhör gruppen icke-Hodgkins lymfom och är den vanligaste formen. Sjukdomen kännetecknas av att vita blodkroppar (B-celler) förökar sig okontrollerat utan att genomgå den programmerade celldöd som normalt sänker antalet vita blodkroppar när en infektion har bekämpats.
Symtom på B-cellslymfom är ofta milda i början, vilket gör att cancern kan utvecklas obemärkt fram till senare skeden. Det vanligaste tidiga symtomet är smärta eller svullnad i lymfkörtlarna. Lymfkörtlarna finns på flera ställen längs kroppen, bland annat i halsen, bröstet och ljumsken. Eftersom dessa körtlar även svullnar och blir ömma vid vanliga infektioner, förväxlas tidiga symtom ofta med något mindre allvarligt. Andra symtom kan vara ihållande trötthet, oförklarlig viktminskning, nattsvedningar samt andningsbesvär.
Normalt sett förökar sig de vita blodkropparna – inklusive B-cellerna – när kroppen angripits av en infektion, för att bygga upp ett försvar mot de invaderande mikroberna. När sjukdomen är bekämpad utlöser cellerna en programmerad celldöd så att antalet återgår till det normala. Vid B-cellslymfom fungerar inte denna mekanism. Cellerna dör inte, utan fortsätter i stället att cirkulera och föröka sig, vilket i sig orsakar sjukdom.
Cancer orsakas av genetiska mutationer som gör att celler förökar sig utan att dö. Den direkta orsaken till mutationerna kan dock variera kraftigt. Riskfaktorerna för B-cellslymfom är främst miljörelaterade, men ett nedsatt immunförsvar – exempelvis till följd av sjukdomar som hiv/aids – ökar risken betydligt. Även exponering för vissa kemikalier samt hög ålder spelar roll för sannolikheten att utveckla sjukdomen.
För att ställa diagnosen B-cellslymfom genomför läkare flera olika undersökningar. Blodprov tas och analyseras på laboratorium för att mäta antalet cirkulerande vita blodkroppar. Biopsier utförs genom att vävnadsprover tas från lymfkörtlarna. Eftersom vita blodkroppar recirkulerar tillbaka till lymfkörtlarna kan den insamlade vävnaden undersökas avseende onormal tumörtillväxt. Läkaren kan även ta prover från benmärgen för att avgöra om cancern har spridit sig till skelettet.
Behandlingen av B-cellslymfom sker oftast med strålterapi och cytostatika (cellhämmande läkemedel). Medan cytostatika ges via munnen eller genom injektion riktar sig strålningen endast mot platsen där tumörerna växer – vid B-cellslymfom ofta lymfkörtlarna. Ibland kombineras strålbehandling med cytostatika för bättre effekt.
Vid mer avancerade stadier kan stamcells- eller benmärgstransplantation bli nödvändig. Transplantationer används för att ersätta den skadade benmärgen, som är den plats där nya blodkroppar bildas. Även biologisk behandling används, i form av läkemedlet rituximab. Rituximab är en monoklonal antikroppsbehandling som hjälper immunförsvaret att identifiera och angripa cancercellerna specifikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online