Radikal prostatektomi är namnet på den kirurgiska behandling som används vid prostatacancer. Vid ingreppet avlägsnas hela prostatkörteln, tillsammans med sädesblåsorna, den del av urinröret som passerar genom prostatan, ändarna av sädesledarna samt en del av blåshalsen.
Enligt Peter T. Scardino, ordförande för urologikliniken vid Memorial Sloan-Kettering Cancer Center, var det tyske kirurgen Theodor Billroth som år 1867 för första gången opererade bort en cancerdrabbad prostata. År 1904 utförde Hugh Hampton Young, kallad "den amerikanska urologins fader", den första prostatacanceroperationen i USA.
Den teknik som ligger till grund för dagens ingrepp introducerades år 1945 av irländske kirurgen Terence Millin. Patrick Walsh genomförde därefter år 1982 den första radikala prostatektomin där erektionsnervarna bevarades – ett genombrott som kraftigt minskade risken för impotens efter operationen.
Det finns två vanliga former av öppen kirurgi. Vid den retropubiska metoden görs ett större snitt i buken, vilket ger kirurgen god åtkomst till lymfkörtlarna i bäckenet. Vid perineal prostatektomi avlägsnas i stället prostatan genom ett snitt i mellangården, det så kallade perineum.
Oavsett vilken metod som används kräver radikal prostatektomi ett djupt ingrepp i bukområdet, men det finns idag två tekniker som är betydligt mindre invasiva. Vid laparoskopisk prostatektomi används flera mycket små snitt, och kirurgen arbetar med hjälp av bilder från ett smalt teleskopiskt instrument. Den allra senaste utvecklingen är da Vinci-kirurgisystemet, en robotassisterad prostatektomi där robotarmar styrs av kirurgen och möjliggör ännu mer precisionsriktade rörelser.
Urinkontinens, blödning, infektion, impotens och infertilitet är några av de biverkningar som kan förknippas med radikal prostatektomi. Risken varierar beroende på patientens ålder, hälsa och vilken teknik som används, och nervbevarande metoder kan minska risken för erektionsproblem.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online