När den fjärde versionen av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) publicerades definierades ADHD som en egen diagnos, medan attention deficit disorder (ADD) blev en undergrupp av ADHD – den så kallade "främst ouppmärksamma" typen. Även om vissa barns beteende lutar mer åt det hyperaktiva hållet och andras mer åt det ouppmärksamma, kombineras ofta båda beteendemönstren.
ADD är en neurobiologisk funktionsnedsättning som påverkar ett barns förmåga att koncentrera sig samt att styra hyperaktivt och impulsivt beteende. Det kan låta som en beskrivning av i princip vilket barn som helst vid något tillfälle, men det är viktigt att förstå att det finns en avgörande skillnad mellan beteenden som motiverar en diagnos och vanligt förekommande rastlöshet, utbrott eller varierande uppmärksamhet.
För att kunna skilja ADD från normala beteenden innehåller DSM-IV mycket specifika kriterier. Symtomen måste ha funnits före sju års ålder och ha observerats under minst sex månader. De ska dessutom förekomma oftare och vara mer uttalade än de beteenden som ses hos jämnåriga barn. Ett av de viktigaste kriterierna är att beteendet måste störa barnets förmåga att fungera väl i mer än en miljö.
Det finns tre olika subtyper av ADHD: den främst hyperaktiva-impulsiva typen, den främst ouppmärksamma typen och den kombinerade typen.
DSM-IV listar nio olika beteenden som är symtom på ouppmärksamhet. För att få diagnosen ADD måste sex av dessa nio vara tydligt närvarande. Barn med ADD har svårt att lägga märke till detaljer, vilket ofta leder till slarvfel. De har också svårt att bibehålla uppmärksamheten under längre tid och kan verka uttråkade eller som att de inte lyssnar när någon pratar med dem.
De följer ofta inte instruktioner och fullföljer inte läxor eller hushållssysslor – men de är inte trotsiga eller oppositionella. Antingen har de svårt att genomföra instruktionerna, eller så har de helt enkelt inte uppfattat dem.
Barn med ADD kan dessutom ha svårt att organisera uppgifter. De tappar ofta bort viktiga saker som behövs, exempelvis läxor eller anteckningsböcker. De distraheras lätt av intryck som andra barn enkelt filtrerar bort för att kunna koncentrera sig, och de glömmer ofta dagliga rutiner och aktiviteter. Det är också vanligt att barn med ADD undviker uppgifter som kräver långvarig mental ansträngning.
För att uppfylla kriterierna för ADD måste symtomen observeras i mer än en miljö. Det innefattar hemmet, närmiljön, klassrummet, lekplatsen och andra sociala sammanhang. Kriteriet är viktigt eftersom det visar att symtomen är genomgripande nog för att motsvara en faktisk diagnos.
Om symtomen bara syns i en enda miljö kan de bero på något annat än ADD. Om ditt barn exempelvis bara är ouppmärksamt i klassrummet men fungerar bra hemma, på lekplatsen och i andra sociala situationer, ligger troligen något annat bakom problemet.
ADD förekommer sällan ensamt. Den samexisterar ofta med andra diagnoser, vilket gör det svårare att reda ut symtomen och ställa en korrekt diagnos. Två vanliga tillstånd som samexisterar med ADD är depression och ångest. Humörstörningar, trotssyndrom (ODD) och tvångssyndrom (OCD) är andra funktionsnedsättningar som behöver uteslutas av en kvalificerad psykiatrisk specialist eller psykolog.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online