ADD (Attention Deficit Disorder) är en neuropsykiatrisk utvecklingsstörning som enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC beräknas drabba mellan 3 och 7 procent av alla barn i USA. Typiska symtom är koncentrationssvårigheter, rastlöshet, oförmåga att fokusera samt hyperaktivitet. Dessa svårigheter kan påverka ett barns förmåga att fungera i sociala sammanhang och i skolan. Eftersom det inte finns något medicinskt test för ADD är observation av beteendet den enda vägen fram till en diagnos.
Symtomen på ADD varierar från person till person. Vanliga tecken är svårigheter att koncentrera sig eller fokusera, vilket gör det svårt att slutföra uppgifter. Ouppmärksamhet, som att lätt bli distraherad eller tappa tråden i ett samtal, är också ett tydligt symtom. Problem med organisation och att följa upp påbörjade uppgifter kan dessutom tyda på ADD.
Hyperaktivitet och impulsivitet är andra vanliga symtom. De kan visa sig genom pratighet utan stopp, svårigheter med lugna aktiviteter samt överdriven rörelse, exempelvis att springa runt eller peta med saker. Personen kan ha svårt att vänta på sin tur eller ropa ut svar vid olämpliga tillfällen. Sådana beteenden kan skapa störningar i klassrummet och i andra miljöer.
En ADD-diagnos ställs genom att patienten observeras både i kliniska miljöer och i vardagen, till exempel hemma eller i skolan. För att diagnosen ska kunna ställas måste symtomen ha funnits i sex månader eller längre, förekomma i minst två olika miljöer och ha visat sig före sju års ålder. Andra möjliga orsaker och diagnoser måste också uteslutas.
Patienten ska uppvisa sex eller fler tecken på antingen ouppmärksamhet eller hyperaktivitet och impulsivitet för att en diagnos ska kunna fastställas. Symtomen måste vara störande och inte överensstämma med personens utvecklingsnivå. Beroende på antalet symtom och hur de yttrar sig kan patienten få en av flera olika typer av ADD-diagnoser.
Eftersom ADD är en neurologisk störning är behandlingen inte begränsad till medicinering, även om det är ett alternativ. Föräldrar till barn med ADD kan lära sig beteendestrategier, och skolor kan också använda liknande metoder för att hjälpa barnet att klara skolarbetet.
Läkemedel mot ADD delas in i två kategorier: stimulantia och icke-stimulantia. Stimulantia som metylfenidat, känt under namnet Ritalin, används i stor utsträckning vid behandling av ADD. Icke-stimulerande läkemedel godkändes för behandling år 2003; idag är atomoxetin, känt som Strattera, det enda godkända icke-stimulerande preparatet.
Beteendeterapi kan bidra till stabilitet i vardagen. En fast hemmarutin gör exempelvis att barnet vet vad som väntar och när, vilket minskar behovet av fullständig koncentration vid varje uppgift. Kombinerad med effektiv disciplin och föräldrautbildning har beteendeterapi visat sig vara en framgångsrik behandling av ADD.
På liknande sätt arbetar skolan med etablerade rutiner, till exempel ett system för läxor eller en särskild mapp. Dessa strategier kombineras med positiv förstärkning samt insatser från kurator eller psykolog för att skapa en god miljö för barnet med ADD.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online