Människor med adhd (attention deficit hyperactivity disorder) har svårt att koncentrera sig, kontrollera impulser, vänta på sin tur, sätta prioriteringar, följa instruktioner och/eller sitta stilla. Det finns inget enskilt psykologiskt, medicinskt eller neurologiskt test som kan fastställa adhd. Istället måste en läkare nå fram till en diagnos genom att kombinera flera olika bedömningsstrategier. Dessa strategier kräver information och datainsamling från föräldrar, lärare och ibland även en oberoende observatör.
Kliniker ger föräldrar och lärare bedömningsskalor eller checklistor för att dokumentera förekomst, frekvens och påverkan av adhd-liknande beteenden. Insamlad data används sedan för att bekräfta eller utesluta en adhd-diagnos. Två vanliga bedömningsskalor är Vanderbilt-skalan och Conners-skalan.
Utöver själva diagnosen hjälper skalorna till att avgöra vilken adhd-subtyp det rör sig om: huvudsakligen ouppmärksam, huvudsakligen hyperaktiv/impulsiv eller kombinerad ouppmärksam/hyperaktiv. Informationen används också som underlag när en behandlingsplan för barnet tas fram.
Experter rekommenderar att läkare intervjuar föräldrar och lärare till barn som misstänks ha adhd, enligt Journal of Clinical Child and Adolescent Psychology. Intervjuer är ett värdefullt komplement till bedömningsskalorna eftersom de ger klinikern detaljer och nyanser som ofta går förlorade i en checklista.
Det kan också vara hjälpsamt för läkaren att gå igenom exempel på barnets skolarbete. Frågor om hur barnet närmar sig eller reagerar på skoluppgifter, hushållssysslor och andra uppgifter kan dessutom bidra med relevant information.
Ibland låter kliniker en oberoende observatör utvärdera beteendet hos ett barn som misstänks ha adhd. Observatören noterar beteenden som tid på uppgift, störande beteende och att prata i fel ordning. Observationerna kan göras i en konstlad (klinisk) miljö eller i en naturlig miljö, till exempel klassrummet, lekplatsen eller hemmet.
Information från en opartisk observatör kan ge ytterligare ledtrådar om barnets tillstånd samt öka förståelsen för hur barnet bäst kan hjälpas.
Kliniker använder data från en mängd olika källor – inklusive föräldrar, lärare, intervjuer och observationer – för att avgöra om ett barn uppfyller kriterierna för adhd enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM), den amerikanska diagnosmanualen för psykiatriska tillstånd. Idag är den femte upplagan, DSM-5, den gällande standarden.
Förutom att uppfylla kriterierna måste barnet uppvisa symtom i mer än en miljö. Symtomen ska till exempel finnas både i skolan och hemma, inte bara på en av platserna. De måste dessutom väsentligt försämra barnets sociala eller akademiska fungering och förekomma i högre grad än vad som observeras hos jämnåriga. Vad som betraktas som adhd-beteende hos ett nioårigt barn kan till exempel vara helt normalt för ett fyraårigt barn.
En korrekt adhd-diagnos bygger alltid på en helhetsbild. Genom att kombinera flera bedömningsmetoder kan kliniker minska risken för feldiagnoser och säkerställa att barnet får rätt stöd och behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online