ADHD är högt ärftligt (~75–80%) och polygetiskt – det finns inget enda "ADHD-gen". Dess genetiska arkitektur involverar tusentals vanliga varianter (SNPs) med små individuella effekter, plus sällsynta varianter med större effekter.
Viktiga genetiska insikter
- GWAS-fynd: Implicerade locus inkluderar FOXP2, DRD4, DRD5, DAT1 (SLC6A3), SNAP25, HTR1B, ADGRL3 – gener inblandade i neurotransmission (dopamin, noradrenalin, serotonin), neuroutveckling, och synaptisk funktion.
- Polygeniska riskpoäng (PRS): Aggregerar SNP-effekter för att förutsäga ADHD-diagnos, svårighetsgrad, komorbiditet, och behandlingssvar – för närvarande ett forskningsverktyg, inte ännu redo för kliniskt bruk.
- Gen-miljö samspel: Fosterrökning/alkohol, förtidsfödelse, låg födelsevikt, blyexponering, och psychosocial adversitet interagerar med genetisk predisposition för att öka ADHD-risk.
- Endofenotyper: Ärftliga intermediära drag som responsinhibering, arbetsminnesbrist, och reaktionstidsvariabilitet länkar gener till kliniska symtom.
- Farmakogenetik: Varianter i COMT, ADRA2A, DRD4 förutsäger svar och biverkningar på metylfenidat och amfetaminer – ett område med växande klinisk nytta.
- Delad genetik: Hög genetisk korrelation med autism, depression, ångest, sömnstörningar, utbildningsnivå, och substansmissbruk.
Klinisk översättning
- Familjeanamnes är den starkaste kliniska prediktorn – fråga efter ADHD, inlärningssvårigheter, och substansmissbruk hos släktingar.
- Genetisk testning är inte rutin; reserveras för syndromiska fall eller forskningssammanhang.
- Överväg farmakogenetik om patient misslyckats med flera läkemedelsförsök.
- Psykoedukation: Betona att ADHD är neuroutvecklingsrelaterat, inte "latmask" eller "dåligt föräldraskap".
Pågående forskning utforskar sällsynt variant sekvensering, epigenetik, trans-ancestry GWAS, och gen × miljö × utveckling modeller för att ytterligare förfina förståelsen.
