ADHD, kort för attention deficit-hyperactivity disorder (hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning), är ett neuropsykiatriskt tillstånd som kännetecknas av hyperaktivt, ouppmärksamt och impulsivt beteende. Även om ADHD ofta uppfattas som ett modernt fenomen har beteendestörningar med ADHD-liknande symtom dokumenterats ända sedan 1700-talet. Under årens lopp har tillståndet haft många olika namn: mental rastlöshet, defekt i moralisk kontroll, minimal hjärnskada, hyperkinetisk reaktion i barndomen och ADD.
År 1798 skrev den skotske läkaren och författaren Sir Alexander Crichton (1763–1856) om en "mental rastlöshet" som liknar dagens ouppmärksamma subtyp av ADHD. Crichton beskrev ett tillstånd hos barn som präglades av ouppmärksamhet och rastlöshet – han kallade dem "the fidgets", de rastlösa. Han noterade att de drabbade barnen hade svårt att koncentrera sig i skolan och föreslog att de skulle erbjudas specialpedagogiska insatser. Crichton påpekade också att symtomen vanligtvis avtog med åldern.
År 1902 höll den brittiske barnläkaren George Still en uppmärksammad föreläsningsserie vid Royal College of Physicians i London. Han beskrev ett tillstånd som utlöste impulsivt, överaktivt, trotsigt och ouppmärksamt beteende hos ett stort antal barn. Eftersom patienterna hade normal begåvning ansåg Still att beteendet berodde på en "defekt i moralisk kontroll" – antingen en genetisk benägenhet eller en skada i samband med födseln.
Efter encefalitepidemierna 1917 och 1918 märkte barnläkare en kraftig ökning av barn som uppvisade hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Läkarna tolkade beteendet som en följd av hjärnskador orsakade av encefalit, en inflammation i hjärnan. När barnen växte upp upptäckte dock läkarna att de flesta var mycket begåvade, och tillståndet döptes därför om till "minimal hjärnskada".
1968 fick en störning med ADHD-liknande symtom för första gången en officiell plats i American Psychiatric Associations (APA) diagnosmanual, Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Tillståndet kallades "hyperkinetisk reaktion i barndomen" och hyperaktivitet var det främsta symtomet, följt av koncentrationssvårigheter och rastlöshet. Den centralstimulerande medicinen Ritalin, som introducerats i mitten av 1950-talet, började nu användas i stor utsträckning för att behandla hyperaktiva patienter. Vårdpersonalen ansåg att hyperaktivitet var ett barndomstillstånd som man så småningom växte ifrån.
Under 1970-talet började akademisk och medicinsk forskning fokusera på de ouppmärksamma symtomen vid ADHD-liknande beteende. Forskarna Virginia Douglas och Susan Campbell visade att ouppmärksamhet, dagdrömmeri och koncentrationssvårigheter hänger samman med verbal, motorisk och kognitiv impulsivitet. Deras arbete lade grunden för begreppet "attention deficit disorder" (ADD). DSM-utgåvan från 1980 innehöll diagnostiska kriterier för ADD både med och utan hyperaktivitet. Vårdpersonalen upptäckte också att många föräldrar till barn med ADD själva uppvisade liknande symtom, vilket flyttade fokus mot vuxna med ADD.
I slutet av 1980-talet försköts forskarnas fokus från enbart ouppmärksamhet till en ny teori: att ADD berodde på att hjärnan felaktigt tar emot eller tolkar inkommande information. APA döpte om tillståndet till "attention deficit-hyperactivity disorder" (ADHD) och definierade tre huvudsubtyper: den huvudsakligen ouppmärksamma typen, den huvudsakligen hyperaktiv-impulsiva typen och en kombinerad typ. American Medical Association (AMA) har beskrivit ADHD som en av de mest välstuderade beteendestörningarna som finns, men den exakta orsaken till ADHD är fortfarande okänd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online