Delirium är ett tillstånd som liknar demens, men till skillnad från demens är det oftast reversibelt. Delirium uppstår när en kombination av faktorer stör hjärnans förmåga att skicka och ta emot signaler. Det handlar om ett förändrat medvetandetillstånd – inte en sjukdom i sig – som leder till nedsatt uppmärksamhet, koncentration och minne.
Delirium delas in i två undertyper: hyperaktivt delirium, som kännetecknas av ett avancerat tillstånd av agitation och rastlöshet, samt hypoaktivt delirium, där patienten framstår som förvirrad och tillbakadragen. I deliriums sista skede blir patienten sömnig, dåsig och svarar inte längre på tilltal.
Delirium är vanligt bland äldre och bland personer som bor på vård- och omsorgsboenden. När delirium uppstår hos yngre patienter beror det oftast på alkohol- eller drogbruk. Andra vanliga orsaker är uttorkning, infektioner, vitaminbrist samt abstinensbesvär från droger eller alkohol.
Patienter i slutstadiet av livshotande sjukdomar, som aids eller cancer, drabbas ofta av delirium. Flera andra faktorer kan också utlösa tillståndet, bland annat stress, sömnmedel, narkotiska smärtstillande läkemedel och antidepressiva mediciner.
En patient med delirium är ofta omedveten om sitt förändrade tillstånd. Därför anlitas vanligtvis en familjemedlem eller vårdgivare för att ge en tillförlitlig beskrivning av symtomen.
Till skillnad från demens, som utvecklas gradvis, kommer delirium mycket snabbt – ofta inom några dagar eller till och med timmar. Symtomen svänger under dagen men är vanligtvis betydligt värre på natten, och de kan omfatta hallucinationer och vanföreställningar. Fysiska tecken är bland annat ett sammanblandat, ostrukturerat tal och apati, samtidigt som reflexerna kan vara förstärkta. I de sista stadierna blir patienten alltmer dåsig och slutar till slut att reagera på omgivningen.
När orsaken till delirium har identifierats är behandlingen oftast enkel. Beror tillståndet exempelvis på uttorkning kan vätska och elektrolyter ges via dropp. De flesta patienter kan lämna sjukhuset inom några timmar.
Om patienten behöver vårdas på sjukhus hjälper allmänna åtgärder, som en lugn miljö, personliga ägodelar i närheten och kontinuerlig trygghet och lugnande samtal. I deliriums sista skede används kraftig stimulering för att hindra patienten från att glida in i koma.
Ju tidigare delirium upptäcks, desto bättre är prognosen. Om tillståndet får fortgå ända till slutstadiet är en fullständig återhämtning mindre sannolik, och symtomen kan då kvarstå i veckor eller till och med månader.
I vissa fall kan delirium utvecklas till demens eller kronisk förvirring. Personens allmänna hälsa vid tillståndets debut spelar också en viktig roll – ju friskare individen är, desto större är chanserna till fullständig återhämtning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online