En klinisk beskrivning av demens handlar om utredning och behandling av patienter med demenssjukdom. För att förstå hur personer med demens ska undersökas och behandlas krävs en grundläggande förståelse för den grupp av symtom som orsakar ett progressivt minnesbortfall samt nedsättning av andra intellektuella funktioner.
Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) definierar demens som en försämring av flera intellektuella funktioner hos en patient. Svårigheterna kan omfatta problem med språk, planering och omdöme, enkla beräkningar, muskelrörelser samt minnesförlust. Demens orsakas inte av åldrandet i sig – syndromet har många olika orsaker, bland annat hjärnsjukdomar, infektioner, skador, tumörer, följder av psykisk sjukdom och andra störningar. Risken att utveckla demens ökar dock med åldern.
Demens kan ha över 40 olika orsaker, och vissa av dessa är faktiskt reversibla. Behandlingsbar demens kan exempelvis ses vid depression, sänkta nivåer av sköldkörtelhormon eller brist på vitamin B12.
Primära demenser kännetecknas av skador som gör att hjärnvävnaden successivt förtvinar. Hit hör Alzheimers sjukdom, frontotemporal demens och Picks sjukdom. Multiinfarktdemens, som även kallas vaskulär demens, orsakas av blodproppar eller blödningar i hjärnans små blodkärl. Blodtillförseln till hjärnan avbryts, vilket skadar hjärncellerna som med tiden kan dö.
Lewykroppsdemens orsakas av så kallade Lewykroppar som bildas i hjärnan och stör överföringen av nervimpulser. Alkoholmissbruk eller exponering för tungmetaller kan ge hjärnskador som leder till demens. Infektionssjukdomar som HIV och andra virus kan förstöra hjärnceller och därmed resultera i demens. Även strukturella avvikelser i hjärnan, exempelvis hydrocefalus, tumörer eller subduralhematom, kan ligga bakom utvecklingen av demens.
Enligt fjärde upplagan av DSM måste en patient uppvisa vissa symtom för att kunna diagnostiseras med demens. Ett symtom är en måttlig försämring av minnet, vilket gäller både förmågan att lära sig ny information och att återkalla tidigare inlärd information. Patienten måste dessutom ha minst ett annat kognitivt funktionshinder.
Det kan röra sig om svårigheter att uttrycka eller förstå språk, oförmåga att utföra välkända rörelser som att knyta skosnören, oförmåga att känna igen bekanta föremål, problem med att förstå abstrakta begrepp eller bristande omdöme. Dessa svårigheter måste vara tillräckligt allvarliga för att störa det normala dagliga livet. Personlighetsförändringar kan också förekomma – personer med demens kan bli misstänksamma, drabbas av vanföreställningar, humörsvängningar, ångest eller återkommande utbrott av ilska.
Utredningen för att avgöra om en patient har demens är lång, komplex och består av många delar. Det första steget är att läkaren tar en fullständig anamnes, inklusive ett samtal med anhöriga. Därefter genomgår patienten en mentalstatusundersökning (MSE), som bedömer förmågan att följa instruktioner, minnas information, kommunicera och utföra enkla uppgifter, samt ger en bild av patientens emotionella tillstånd. En neurologisk undersökning görs också, vilken innefattar en bedömning av reflexer och hjärnnervar. Blod- och urinprov tas för att utesluta behandlingsbara orsaker till demensen.
En patient som misstänks ha demens kan även genomgå datortomografi (DT), magnetresonanstomografi (MR) eller positronemissionstomografi (PET). Dessa bilddiagnostiska undersökningar gör det möjligt för läkaren att se om olika delar av hjärnan uppvisar avvikelser.
Multiinfarktdemens behandlas ofta genom att patientens blodtryck och andra hälsoproblem hålls under kontroll. Patienter med alkohol- eller substansmissbruk uppmuntras att söka behandling för sina beroenden. Demens som är relaterad till tumörer, huvudskador eller hydrocefalus kräver ofta kirurgi. En patient med depression kan må bättre av läkemedel och samtalsterapi, vilket kan lindra depressionen och därmed vända den demenslika bilden.
Om demensen visar sig vara irreversibel finns flera läkemedel att pröva. Det finns idag ingen bot mot dessa demenssjukdomar, så det bästa patienten kan få är en fördröjning av sjukdomens progression. För närvarande är de mest använda läkemedlen vid Alzheimers sjukdom antikolinesterashämmare. Patienten kan också få mediciner som hjälper till att hantera sömnstörningar, depression, ångest och andra beteendemässiga symtom som kan följa med demenssjukdomen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online