Materiell deprivation innebär att ett hushåll saknar de ekonomiska resurser som krävs för att upprätthålla vissa minimistandarder för levnadsvillkor – standarder som betraktas som normala och acceptabla i landet där hushållet bor. Begreppet handlar alltså inte enbart om låg inkomst, utan om konkreta begränsningar i vardagen som påverkar livskvaliteten.
Inom bland annat EU:s officiella statistik klassas ett hushåll som materiellt deprivaterat om det saknar minst två av nio poster som bedöms vara viktiga för en godtagbar levnadsstandard i samhället. Exempel på sådana poster är:
– Tillräcklig uppvärmning av bostaden under kalla perioder
– Kött eller kyckling (eller motsvarande vegetariskt alternativ) minst varannan dag
– Råd att ta en veckas semester per år någon annanstans än hemma
Bland övriga poster brukar även finnas möjligheten att klara oväntade utgifter, förmågan att betala hyra, räkningar och avbetalningar i tid samt tillgång till vardagliga varor som tvättmaskin, telefon, tv och bil. Ju fler av dessa poster ett hushåll saknar på grund av ekonomiska skäl, desto svårare är deprivationen.
Nivån av resurser som behövs för att undvika materiell deprivation varierar mellan olika länder. Levnadskostnader, klimat och vad som betraktas som en normal levnadsstandard skiljer sig åt, vilket innebär att indikatorerna kan se olika ut beroende på vilken nation som mäts. Internationella jämförelser bör därför tolkas med viss försiktighet.
Materiell deprivation ger en mer konkret bild av ekonomisk utsatthet än inkomststatistik ensam. Indikatorn används bland annat för att följa upp fattigdom och social exkludering över tid, och den utgör ett viktigt underlag för politiska beslut inom områden som socialförsäkring, bostadspolitik och välfärd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online