Lungorna är elastiska – de innehåller inga muskler som själva driver andningen. Deras elastiska egenskaper, som kommer från ett nätverk av elastiska fibrer (elastin), är helt avgörande för att vi ska kunna andas. De muskler som deltar i andningen ligger i stället utanför lungorna, framför allt mellangärdet (diafragman) och mellanribbmusklerna.
När du andas in drar sig mellangärdet ihop och plattar till, samtidigt som mellanribbmusklerna lyfter revbenen uppåt och utåt. Brösthålans volym ökar, vilket drar ut lungorna. När lungorna expanderar sjunker trycket inne i dem, och luft strömmar då från omgivningen in i luftvägarna.
Vid utandning slappnar mellangärdet och mellanribbmusklerna av. Brösthålans volym minskar, och de elastiska fibrerna får lungorna att dra ihop sig passivt. Trycket i lungorna stiger därmed över det atmosfäriska trycket, vilket pressar luften ut ur kroppen.
Utan sin elasticitet skulle lungorna varken kunna expandera vid inandning eller återgå till viloläge vid utandning. I vila sker utandningen till stor del passivt, enbart tack vare lungornas naturliga återfjädring. Sjukdomar som KOL och emfysem skadar just dessa elastiska fibrer, vilket gör det betydligt svårare att andas ut effektivt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online