Dislokationer är defekter i ett metals kristallstruktur, och deras rörlighet har stor betydelse för materialets hållfasthet och formbarhet. Det finns flera metoder för att påverka eller eliminera dislokationer i en metall, bland annat glödgning, avskräckning och plastisk deformation.
Glödgning innebär att metallen värms upp till en temperatur där dislokationerna blir rörliga och kan vandra ut ur kristallen eller annihileras mot varandra. Denna process, som ofta kallas återhämtning eller rekristallisering, minskar det interna spänningsfältet i materialet och gör det mjukare samt mer formbart. Uppvärmningen kan ske i en ugn eller med hjälp av elektrisk ström.
Avskräckning är motsatsen – här kyls metallen snabbt ned från en hög temperatur, vilket låser fast dislokationerna i kristallstrukturen. Resultatet blir ett hårdare men sprödare material. Avskräckning utförs vanligtvis genom att metallen doppas i vatten eller olja, alternativt utsätts för en ström av kall luft.
Vid plastisk deformation utsätts metallen för yttre krafter som får den att permanent deformeras. Detta gör att befintliga dislokationer börjar röra på sig, nya dislokationer skapas och många av dem drivs ut ur kristallen eller fastnar i varandra. Processen kan ske genom valsning, smide eller extrudering, och den ökar ofta materialets hållfasthet genom så kallad kalldragshärdning.
Sammanfattningsvis kan valet av metod styra hur många dislokationer som finns kvar i materialet – något som i sin tur avgör om metallen blir mjuk och formbar eller hård och stark.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online