1. Hem
  2. Alternativ medicin
  3. Bett och stick
  4. Cancer
  5. Sjukdomar och behandlingar
  6. Tandhälsa
  7. Kost och näring
  8. Familjehälsa
  9. Hälso- och sjukvårdsbranschen
  10. Psykisk hälsa
  11. Folkhälsa och säkerhet
  12. Kirurgi och ingrepp
  13. Hälsa

Material och procedurer vid extern fixering av frakturer – en komplett översikt

Material som används vid extern fixering

Extern fixering är en behandlingsmetod där ett ramverk utanför kroppen förbinds med skelettet via stift eller trådar för att stabilisera en fraktur. Följande material används oftast:

1. Metallstänger och stift

  • Rostfritt stål: Det vanligaste materialet i externa fixatorer. Det är starkt och hållbart, men kan med tiden orsaka hudirritation och korrosion.
  • Titan: Lättare och mer biokompatibelt än rostfritt stål, vilket gör det mindre benäget att ge hudbesvär eller korrosion.
  • Kolfiber: Lättviktigt och radiolucent (släpper igenom röntgenstrålar), vilket underlättar röntgenkontroller under behandlingen. Används ofta för tillfällig fixering.

2. Skruvar

  • Rostfritt stål: Det vanligaste materialet vid extern fixering.
  • Titan: Ett lättare och mer vävnadsvänligt alternativ.
  • Polyaxiala skruvar: Möjliggör vinkeljustering efter insättning, vilket kan vara värdefullt vid komplexa frakturer.

3. Klamrar

  • Rostfritt stål: Standardmaterialet som oftast används.
  • Titan: Ett lättare och mer biokompatibelt alternativ.
  • Polyaxiala klamrar: Gör det möjligt att justera vinkeln mellan två stänger, något som är särskilt användbart vid komplicerade frakturer.

4. Bencement

  • Polymetylmetakrylat (PMMA): Det vanligaste bencementet. Ger mycket stabil fixering men kan vara svårt att avlägsna.
  • Kalciumfosfatcement: Ett mer biokompatibelt alternativ till PMMA som dessutom är lättare att ta bort.

5. Skydd av mjukdelar

  • Polstring: Skyddar huden och mjukdelarna runt frakturstället mot fixatorn.
  • Stödkuddar (bolsters): Används för att stödja och stabilisera frakturområdet.

Procedurer vid extern fixering

1. Sluten reposition

Ett icke-kirurgiskt ingrepp där frakturen förs tillbaka i rätt läge genom manuell manipulation, utan att huden öppnas. Därefter appliceras den externa fixatorn för att hålla fragmenten på plats under läkningen.

2. Öppen reposition och intern fixering (ORIF)

Ett kirurgiskt ingrepp där ett snitt görs för att komma åt frakturstället. Fragmenten rätas upp och hålls på plats med skruvar, plattor eller märknagar. En extern fixator kan därefter användas som extra stöd för ökad stabilitet.

3. Enbart extern fixering

I vissa fall används extern fixering ensamt, utan intern fixering. Detta är vanligt vid komplexa frakturer eller hos patienter som inte är lämpliga kandidater för större kirurgi, exempelvis på grund av andra sjukdomstillstånd eller allmäntillstånd.

Eftervård och fördelar

Externa fixatorer används ofta vid svåra öppna frakturer, eftersom de ger god stabilitet utan att metall placeras direkt i skadeområdet. Under behandlingstiden behöver stiftpunktionerna hållas rena och kontrolleras regelbundet för att förebygga infektion. När frakturen läkt tillräckligt avlägsnas fixatorn, ofta i ett relativt enkelt ingrepp.

Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online