Under graviditeten fungerar moderkakan som fostrets lungor. Det är där gasutbytet mellan mor och barn sker: syre och näring överförs från moderns blod till fostret, medan koldioxid och andra avfallsprodukter förs åt andra hållet.
Navelvenen (vena umbilicalis) leder syrerikt blod från moderkakan till fostret. Eftersom blodet precis har passerat gasutbytet i moderkakan innehåller det den högsta syrehalten i hela fostrets cirkulation. Detta gör navelvenen till ett slags undantag – hos en vuxen person är det istället artärerna som bär på det syrerika blodet.
De två navelartärerna (arteriae umbilicales) gör det motsatta. De transporterar syrefattigt blod och avfallsprodukter från fostret tillbaka till moderkakan, där koldioxid avges och nytt syre samt näringsämnen tas upp ur moderns blod.
Att en ven bär på det mest syrerika blodet kan kännas förvirrande, men förklaringen ligger i definitionen av artärer respektive vener. Skillnaden handlar inte om syrehalten utan om blodets flödesriktning i förhållande till hjärtat: artärer leder blod bort från hjärtat, medan vener leder blod mot hjärtat. Navelartärerna lämnar fostrets hjärta på väg mot moderkakan, medan navelvenen för blodet tillbaka till fostrets kropp. Benämningarna är alltså korrekta, även om syrehalten är ”omvänd” jämfört med efter födelsen.
I samband med födelsen, när barnet andas för första gången och navelsträngen klipps, övergår cirkulationen snabbt till det vanliga mönstret. Lungorna tar över gasutbytet, artärerna leder syrerikt blod ut i kroppen och venerna för det syrefattiga blodet tillbaka till hjärtat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online