Pulsoximetri är en diagnostisk metod som bestämmer syremättnaden i det arteriella blodet genom att beräkna ljusabsorptionen hos syresatt hemoglobin i förhållande till totalt hemoglobin. Undersökningen utförs med en sond som fästs på patienten och en datoriserad monitor som visar en uppskattad nivå av syremättnad.
Vid pulsoximetri används en datoriserad monitor som är kopplad till en sond. Sonden placeras vanligtvis på patientens tå, finger, öronlob eller näsa. Monitorn visar en uppskattning av hur stor andel av patientens hemoglobin som är syresatt.
Det är viktigt att komma ihåg att värdet på displayen endast är en beräknad uppskattning. I situationer där exaktare data krävs kan kompletterande undersökningar, exempelvis ett arteriellt blodgasprov, behövas.
Pulsoximetri har flera olika användningsområden inom vården. Metoden kan användas för att fastställa patientens behov av syrgas samt för att kontrollera effektiviteten av ventilationsbehandling och syresättning.
Pulsoximetri kan också upptäcka syrebrist i en viss del av kroppen, ett tillstånd som kallas hypoxi. Det gör metoden särskilt värdefull vid övervakning av patienter under operationer, på intensivvårdsavdelningar och vid behandling av luftvägssjukdomar som KOL och astma.
Noggrannheten hos de oximetrar som används vid pulsoximetri kan variera kraftigt mellan olika apparater. Detta beror delvis på att olika matematiska algoritmer används i utrustningens processorer. Även skillnader mellan olika typer av sonder kan påverka resultaten.
För att få ett så tillförlitligt värde som möjligt bör även externa faktorer beaktas. Dålig cirkulation, kalla extremiteter, nagellack, starkt omgivande ljus och patientrörelser kan alla störa mätningen och ge missvisande resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online