En förhöjd kaliumnivå i blodet, så kallad hyperkalemi, är oftast ett lindrigt tillstånd som är lätt att behandla. I svåra fall kan hyperkalemi dock tyda på en allvarlig bakomliggande sjukdom, exempelvis nedsatt njurfunktion.
Kalium har normalt en koncentration i blodet på mellan 3,5 och 5,0 milliekvivalenter per liter (mEq/L). Hyperkalemi definieras därför som ett kaliumvärde över 5 mEq/L, även om tillståndet vanligtvis inte anses kliniskt betydelsefullt förrän värdet når upp till 6 mEq/L.
Den mest effektiva metoden för att kontrollera hyperkalemi är att undvika livsmedel med högt kaliuminnehåll, exempelvis bananer, apelsiner, potatis och tomater. Vissa läkemedel, bland annat icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID), kan också öka kaliumnivån i blodet. Det är därför viktigt att informera sin läkare om alla läkemedel man använder.
Nedsatt njurfunktion är en av de vanligaste orsakerna till kliniskt signifikant hyperkalemi, eftersom njurarna normalt utsöndrar överskottet av kalium via urinen. Specifika njursjukdomar som kan ligga bakom inkluderar lupusnefrit och glomerulonefrit. Hyperkalemi kan även orsakas av en blockering i urinvägarna, vilket hindrar kalium från att lämna kroppen.
Lindrig hyperkalemi ger ofta vaga och allmänna symtom som blir mer specifika i takt med att kaliumvärdet stiger. Typiska symtom vid svår hyperkalemi är muskelsvaghet, trötthet och stickningar eller domningar i extremiteterna. Eftersom symtomen kan vara svåra att känna igen bör man söka vård om man misstänker förhöjda kaliumvärden, eftersom mycket höga nivåer kan påverka hjärtats rytm.
Hyperkalemi behandlas ofta med diuretika, det vill säga vätskedrivande läkemedel, som ökar urinproduktionen och därmed hjälper kroppen att göra sig av med överskottskalium. Intravenös glukos kan även ges som akut åtgärd på sjukhus, eftersom den hjälper till att flytta kalium från blodet in i cellerna. Vid svåra fall krävs noggrann övervakning av hjärtfunktionen under behandlingen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online