Blodkoagulering är en naturlig reaktion i kroppen som hjälper till att förhindra alltför stor blodförlust vid skador. När det dock finns för mycket av koaguleringsproteinet fibrin i blodet kan blodproppar bildas. En blodpropp kan lossna och färdas via blodbanan till njurarna, hjärtat, lungorna eller hjärnan, vilket kan få allvarliga konsekvenser.
Om blodets koagulationsmekanism störts – till exempel av en sjukdom eller medicinering – kan både överdrivna blödningar och överdriven koagulering uppstå. Båda tillstånden är potentiellt livshotande och kräver snabb behandling, särskilt i fallet med blodproppar.
Trombocytemi, ett tillstånd där kroppen bildar för många blodplättar, samt trombotisk trombocytopen purpura (TTP), en sjukdom som ger upphov till små proppar i kroppens finare blodkärl, är två välkända orsaker till koagulationsrubbningar. Båda tillstånden bör utredas och behandlas av läkare för att minska risken för komplikationer.
Fetma och diabetes är kända riskfaktorer för blodpropp eftersom båda tillstånden kan leda till åderförkalkning (ateroskleros), det vill säga en ansamling av plack i artärernas väggar. Placket kan med tiden spricka, och kroppen reagerar då genom att bilda en blodpropp för att täta skadan – vilket i sin tur kan blockera blodflödet.
Blodproppar kan även bildas i venerna i armar och ben, oftast efter en operation när patienten rör sig som minst. Att ligga eller sitta stilla i samma position under långa perioder gör att blodet samlas och flödar trögare, vilket ökar risken för att det koagulerar. Därför uppmuntras patienter ofta till tidig rörelse efter kirurgiska ingrepp.
Blodproppar behandlas i regel med antikoagulerande läkemedel, så kallade blodförtunnande medel, exempelvis Lovenox (enoxaparin), Arixtra (fondaparinux) och Coumadin (warfarin). Dessa läkemedel begränsar koaguleringsprocessen genom att hämma fibrinets verkan i blodet, vilket försvårar bildningen av nya proppar och minskar risken för att befintliga proppar växer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online