Hemoglobin är blodets röda färgämne. Det består av två delar: globin, ett specifikt enkelt protein (96 %), samt resterande 4 % som utgörs av en icke-specifik prostetisk grupp – ett järnhaltigt pigment som kallas hem och som befinner sig i ferrotillstånd. Hemoglobinet transporterar syre från lungorna till kroppens vävnader och för samtidigt tillbaka koldioxid från vävnaderna till lungorna.
Högt hemoglobin är ett tillstånd som kännetecknas av ett förhöjt antal röda blodkroppar i förhållande till individens ålder och kön. Tillståndet utvecklas ofta smygande och gradvis, och det är vanligast hos män över 40 års ålder.
Tillståndet innebär en ökning av massan röda blodkroppar, vilket leder till hyperviskositet – att blodet blir trögare. Detta försämrar syretillförseln till vävnaderna och orsakar kärl ocklusion samt trängsel i kapillärerna. Kärl ocklusion ger i sin tur symtom på perifer kärlinsufficiens samt trombotiska och blödande komplikationer. Kärlinsufficiensen kan leda till ischemisk smärta i extremiteter, med eller utan kallbrand. De trombotiska komplikationerna omfattar både arteriell och venös trombos. Arteriell trombos kan leda till angina pectoris, hjärtinfarkt, lunginfarkt, hjärntrombos och trombos i arm- eller bens artärer. Venös trombos kan drabba leverns venera och tarmarnas kärl (mesenterielltrombos). Även tromboemboliska tillstånd kan förekomma.
Blödningar från tandköttet, näsblod, blod i urinen samt mag-tarmblödningar i form av blodkräkningar och svart, tjärliknande avföring (melena) är vanliga besvär hos patienter med högt hemoglobin.
Mjälteinfarkt – där vävnad dör till följd av otillräcklig blodförsörjning – eller njurinfarkt kan ligga bakom uppkomsten av buksmärtor.
Högt hemoglobin kan ge ökad mottaglighet för giktattacker samt utveckling av tofi eller natriumuratavfällningar på grund av förhöjda urinsyrevärden i blodet. Vanliga symtom är ledvärk, ledsvullnader, njurkolik orsakad av uratsten i njure eller urinledare samt urinsyrenefropati – en njursjukdom som uppstår när uratkristaller skadar njurvävnaden.
Samtidiga infektioner, framför allt i luftvägarna såsom bronkit, är vanliga. Kronisk bronkit kan i förlängningen leda till emfysem, en kronisk lungsjukdom som permanent skadar lungornas luftvägar och säckar.
Mjälten är förstorad hos cirka 75 procent av patienterna, främst på grund av hyperplasi (ökad celltillväxt) i mjältens pulpa samt ansamling av blod. Mjälteinfarkt är också ett vanligt förekommande problem.
I takt med att sjukdomen fortskrider sker en ökning av fibrösa element i benmärgen, och tillståndet kan övergå i myelofibros – en allvarlig benmargssjukdom som stör kroppens normala bildning av blodceller. Mer sällsynt kan akut myeloisk leukemi eller kronisk myeloisk leukemi utvecklas som ett slutförlopp, till följd av den omvandling som kan ses vid kroniska myeloproliferativa sjukdomar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online