Epilepsi är en ofta missförstådd neurologisk sjukdom som påverkar hjärnans kemiska balans och nervsystemets funktion. Trots att miljontals människor världen över lever med diagnosen finns det fortfarande många myter och felaktiga föreställningar kring tillståndet. En bättre kunskap om epilepsi gynnar både de som själva har sjukdomen och de som möter personer med epilepsi i sin vardag. Idag går tillståndet i regel bra att behandla med läkemedel, men det är kroniskt och kräver långsiktig uppföljning.
Epilepsi är en sjukdom i nervsystemet som främst kännetecknas av återkommande epileptiska anfall. I takt med att förebyggande behandling blivit alltmer effektiv ser få människor idag någon som får ett anfall i verkligheten – däremot visas anfall ofta på film och i tv-serier, ofta på ett överdrivet eller felaktigt sätt. Sådana skildringar kan snedvrida bilden av vad epilepsi faktiskt innebär.
Det mest synliga tecknet på epilepsi är det fysiska anfallet. Orsaken är en plötslig och kraftig ökning av den elektriska aktiviteten i hjärnan. Enligt Mayo Clinic kan epilepsi bero på genetiska faktorer, en skada på nervsystemet eller en underliggande sjukdom – och i många fall går den exakta orsaken inte att fastställa. När väl tillståndet uppkommit kan anfallen utlösas av hälsotillstånd, kost eller reaktioner på miljöfaktorer i omgivningen.
Anfallet i sig är kroppens fysiska reaktion på den elektriska urladdningen i hjärnan. Det är viktigt att komma ihåg att anfallet endast är ett symtom på sjukdomen – inte sjukdomen själv. Anfall varierar kraftigt i intensitet. De kan vara så lindriga att varken patienten eller omgivningen lägger märke till dem, eller så kraftfulla att hela kroppen drabbas: personen faller omkull och får kraftiga ryckningar. De elektriska utlösenheterna uppstår runt hjärnbarken (cortex) och fortplantar sig via nervsystemet nedåt genom ryggmärgen.
När en läkare konstaterat ett verkligt epileptiskt anfall kommer ungefär 50 procent av patienterna att få ytterligare ett anfall inom ett år, enligt webbplatsen Epilepsy.com. Ligger orsaken i en känd hjärnskada fördubblas risken. Efter ett andra anfall etablerar sig mönstret ofta som ett bestående symtomtillstånd. För att bedöma riskerna gör läkare en neurologisk undersökning kompletterad med en rad tester, exempelvis EEG, för att bekräfta förekomsten av epilepsi.
Epilepsy.com beskriver det epileptiska anfallet som en process i tre faser: början, mittfasen och slutfasen.
Början liknar ibland de förkänningar som migränpatienter kan uppleva. Det kan handla om visuella auror eller en förhöjd känslighet när nervsystemet börjar aktiveras. Alla får dock inte denna varning – en del patienter går direkt in i mittfasen utan förvarning.
I mittfasen förstärks sinnescensationerna från början och övergår i ett fullt utvecklat anfall med fysiska kramper. Uppstår anfallet utan varning drabbas patienten plötsligt av mittfasen, vilket åtföljs av en akut kontrollförlust över kroppen.
I slutfasen upphör den elektriska aktiviteten och kroppskontrollen återtas. Återhämtningen kan gå mycket snabbt eller ta längre tid beroende på individens tillstånd. Medvetandet kommer tillbaka gradvis, ungefär som vid ett uppvaknande, och tillfällig minnesförlust under anfallet kan förekomma.
Epilepsi drabbar inte någon särskild åldersgrupp. Personer som utsatts för huvudskador – exempelvis fotbollsspelare, boxare och offer för motorcykelolyckor – verkar dock löpa större risk att utveckla tillståndet. Enligt amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC får 2,5 miljoner människor i USA behandling för epilepsi, vilket motsvarar knappt 10 av varje 1 000 invånare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online