Scenskräck, rädslan för att tala inför andra människor, drabbar miljontals personer världen över. För vissa handlar det bara om en naturlig nervositet som kommer av rädslan att göra bort sig. För andra utlöser rädslan allvarliga fysiologiska reaktioner som kan göra personen helt paralyserad.
Rädslan för att tala offentligt kallas scenskräck eller talängslan. Inom psykologin benämns tillståndet glosofobi, ett ord som härstammar från de grekiska orden "glossa" (tunga) och "phobos" (rädsla). Scenskräck kan syfta på den lindriga nervositet som de flesta människor upplever någon gång, men som ett officiellt tillstånd avser det ångest som yttrar sig på tre områden: fysiska, verbala och icke-verbala symtom.
De fysiologiska symtomen vid scenskräck utgår från det autonoma nervsystemet. Det aktiverar ett överlevnadsläge där kroppen måste reagera antingen med "fight or flight" – attack eller flykt. Hjärtat slår snabbare, sinnena skärps för alla ljud, synintryck och dofter. Musklerna spänns och svettningen ökar. Andningen kan bli snabbare och i vissa fall övergå i hyperventilation.
Många verbala symtom kan förekomma vid ett anfall av scenskräck. Delvis på grund av andnöd kan en person ha svårt att höja rösten mer än till en viskning. Stamning eller att prata ovanligt fort är också vanligt, vilket härrör från kamp- eller flyktreaktionen. Ju snabbare personen klarar av uppgiften, desto tidigare kan hen återvända till en trygg miljö.
De icke-verbala symtomen innefattar ihopsjunken hållning, ryckningar med fingrarna samt att personen vandrar omkring. Personen har svårt att stå stilla och att hålla ögonkontakt med åhörarna. Många som lider av scenskräck kan dock uppträda offentligt så länge de inte behöver tala, eftersom de då kan skapa en imaginär mur mellan sig själva och publiken.
Sigmund Freud, psykoanalysens grundare, ansåg att scenskräck, liksom många andra psykologiska besvär, är ett resultat av händelser under den tidiga utvecklingen. Han menade att människor föds hjälplösa och nakna och uttrycker rädsla direkt genom gråt och skrik. Enligt Freud återupplever vi samma känsla av blottad exponering när vi talar inför stora grupper, och vi återgår då till barnsliga beteenden och rädsloreaktioner.
Enligt den kognitive psykologen Philip G. Zimbardo har scenskräck sina rötter i blyghet. I hans studier delar kronisk blyghet och scenskräck nästan samtliga symtom: torr mun, vattniga ögon, hjärtklappning, andnöd, rodnad och kraftig svettning. Zimbardo menar att kulturella skillnader påverkar graden av nationell blyghet – exempelvis är blygheten mer utbredd i Japan, medan länder som Israel, med mer öppna sociala strukturer, uppvisar en lägre grad av kronisk blyghet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online