En person med cerebral pares (CP) har en hjärnskada som påverkar de motoriska funktionerna. Tillståndet kan orsaka stela och/eller svaga muskler, okontrollerade rörelser samt svårigheter med koordination. Även om cerebral pares inte går att bota kan alla dessa problem behandlas med hjälp av arbetsterapi. Arbetsterapin fokuserar på att hjälpa individen klara av vardagliga sysslor – som att äta med gaffel, skriva med penna, ringa telefonsamtal eller skriva på ett tangentbord.
Cerebral pares gör ofta att musklerna blir stela, ett tillstånd som kallas spasticitet. Därför använder arbetsterapeuter övningar som massage och stretching för att lossa spastiska muskler och öka klientens förmåga att använda sina lemmar. Eftersom arbetsterapeuter främst arbetar med finmotorik koncentrerar de sig oftast på muskulaturen i nacke, axlar, armar och händer.
En arbetsterapipass kan till exempel inledas med massage av axlar och armar, varefter terapeuten försiktigt sträcker ut armar och händer – alltid varsamt, utan att flytta de spända musklerna för långt eller för snabbt. Dessa sträckningar kallas passivt rörelseomfång. Kan klienten röra sina egna armar uppmuntras hen dessutom att göra aktiva rörelseövningar, där sträckningarna utförs helt på egen hand.
Eftersom cerebral pares orsakas av skador på hjärnan har många med diagnosen även sensoriska besvär. Arbetsterapeuter behandlar dessa problem med flera olika metoder. En vanlig teknik är Wilbargers metod för djupt tryck och proprioceptiv stimulering, som kombinerar borstning, ledkompression och munstrykningar. Tillsammans ger dessa insatser en lugnande sensorisk stimulering som hjälper hjärnan att organisera sig och minskar överkänslighet.
Wilbarger-metoden får endast utföras eller läras ut av utbildade yrkesverksamma. Första steget är borstning, där terapeuten använder en särskild borste för att stimulera huden på armar, ben och rygg. Därefter följer ledkompression, som innebär ett mjukt tryck på lederna – till exempel genom att trycka klientens arm försiktigt mot kroppen över axelleden. För klienter med oral defensivitet, alltså sensoriska besvär i munnen, kan terapeuten utföra en munstrykning med behandskad finger för att ge sensorisk stimulering i munhålan.
Huvudmålet med arbetsterapi är att hjälpa klienten att klara vardagens sysslor. Träning av just dessa aktiviteter är därför en central del av varje behandlingspass. Motoriska svårigheter vid cerebral pares varierar kraftigt mellan individer, vilket gör att övningarna alltid anpassas individuellt.
En person med lindrig CP kan exempelvis arbeta med att förbättra sin handstil, medan en person med kraftigt nedsatt handfunktion kan träna på att styra en dator med hjälp av huvudrörelser. Övningarna anpassas också efter ålder: en arbetsterapeut som möter små barn använder leksaker och pekböcker för att stimulera motorikutvecklingen, medan en terapeut som arbetar med vuxna lägger tonvikten på arbetsrelaterade uppgifter som klienten behöver klara i sitt yrke.
Med rätt anpassade övningar och regelbunden träning kan arbetsterapi göra stor skillnad för personer med cerebral pares – både när det gäller rörlighet, sensorisk bearbetning och självständighet i vardagen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online