Effekten som en neurotransmittor (signalsubstans) har på en postsynaptisk nervcell bestäms inte av en enda faktor, utan av flera samverkande mekanismer. Här går vi igenom de fem viktigaste.
Olika signalsubstanser ger olika effekter på den postsynaptiska cellen. Vissa, som glutamat, är exciterande och ökar nervcellens benägenhet att avfyra en aktionspotential. Andra, som GABA, är inhibitoriska och minskar sannolikheten för att neuronet ska aktiveras.
Vilken typ av receptor som signalsubstansen binder till spelar också en avgörande roll. För varje neurotransmittor finns det flera olika receptortyper med skilda funktioner. Ett exempel är glutamatets huvudreceptorer, NMDA och AMPA: NMDA-receptorer är känsligare för glutamat än AMPA-receptorer och kan ge ett kraftigare exciterande svar.
Mängden neurotransmittor i synapsklyftan påverkar även svaret. Högre koncentrationer ger i allmänhet en starkare effekt än lägre koncentrationer.
Hur länge signalsubstansen frisätts i synapsen är ytterligare en betydelsefull faktor. En längre frisättningsperiod kan ge ett kraftigare och mer utdraget svar än en kortare.
Nervcellens egna egenskaper styr hur den svarar på en signalsubstans. En cell med hög vilomembranpotential är till exempel mindre benägen att avfyra en aktionspotential än en cell med låg vilomembranpotential.
Kombinationen av samtliga dessa faktorer – signalsubstansens typ, receptortyp, koncentration, frisättningens varaktighet och mottagarcellens egenskaper – avgör tillsammans den totala effekt som en neurotransmittor har på den postsynaptiska nervcellen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online