En läkare kan rekommendera olika metoder för att stabilisera ett brutet ben – till exempel gips eller skena, vilka inte kräver operation. Vid mer komplexa frakturer kan dock en extern fixator behövas, och då krävs ett kirurgiskt ingrepp.
En extern fixator används för att stabilisera ett frakturerat ben. Ramen på fixatorn sitter utanför patientens kropp, medan stift och skruvar förs genom huden, genom muskulaturen och in i det brutna benet. Detta enligt American Academy of Orthopaedic Surgeons (AAOS).
Metoden används ofta vid allvarliga eller öppna frakturer, där mjukdelarna är så skadade att gips eller intern fixation inte är möjlig direkt. Den externa fixatorn håller benbitarna i rätt läge samtidigt som vävnaderna får möjlighet att läka.
För att placera en extern fixationsanordning måste kirurgen operativt implantera stiften och skruvarna i det brutna benet, enligt McGlamry's Comprehensive Textbook of Foot and Ankle Surgery. Ingreppet utförs vanligtvis i narkos eller regional anestesi, och röntgen används ofta under operationen för att säkerställa att stiften placeras korrekt i benet.
Potentiella komplikationer vid operation för att placera en extern fixator inkluderar risk för att implantatet misslyckas eller lossnar, samt risk för infektion i de punkter där stiften går in genom huden. Andra möjliga komplikationer kan vara skador på nerver eller blodkärl samt stelhet i intilliggande leder.
Efter operationen kan patienten behöva inflammationsdämpande medicinering under återhämtningen. Att hålla stiften och skruvarna täckta med torr, steril gasbinda minskar risken för infektion. Regelbundna kontroller hos vården är också viktiga för att övervaka läkningen och säkerställa korrekt skötsel av insticksställena.
Genom att montera ihop den yttre delen av fixatorn redan innan operationen kan kirurgen minska den tid som patienten behöver vara i narkos. Detta kan i sin tur minska risken för narkosrelaterade komplikationer och göra hela ingreppet smidigare och säkrare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online