DSM-kriterier för bulimi: så ställs diagnosen

Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) är ett av världens mest använda diagnosverktyg inom psykiatrin. Manualen innehåller tydliga kriterier för en rad psykiska tillstånd, däribland ätstörningar som bulimi. För att en patient ska kunna få diagnosen bulimi måste flera specifika kriterier vara uppfyllda samtidigt. Här går vi igenom stegen som används vid bedömningen.

Så bedömer du om kriterierna för bulimi är uppfyllda

1. Kontrollera om patientens matvanor uppfyller kriterierna för hetsätning

En patient måste under en avgränsad tidsperiod, till exempel en timme, äta betydligt större mängder mat än vad som normalt anses rimligt för en person med motsvarande ålder och kroppsbyggnad. Dessutom ska patienten uppvisa en känsla av förlorad kontroll över ätandet – det vill säga fortsätta äta även när hen är mätt.

2. Fastställ frekvensen av hetsätning och kompensationsbeteende

För att uppfylla DSM-kriterierna för bulimi måste hetsätning och kompenserande beteende förekomma återkommande under en längre period – i äldre versioner av manualen minst två gånger i veckan under två till tre månader. Observera att DSM-5 har skärpt definitionen något: där krävs att episoderna inträffar i genomsnitt minst en gång i veckan under tre månader.

3. Uteslut anorexia nervosa

Kontrollera att symptomen inte enbart förekommer i samband med episoder av anorexia nervosa. Gå igenom diagnoskriterierna för anorexi för att avgöra vilken diagnos som bäst motsvarar patientens faktiska tillstånd. Detta är viktigt eftersom de båda ätstörningarna kan likna varandra men kräver olika behandlingsinsatser.

4. Utforska de bakomliggande orsakerna

Prata med patienten om varför hen beter sig som hen gör. Enligt DSM-kriterierna ska patienten ha en övertygelse om att kroppsvikt, kroppsform och kroppstorlek kan kontrolleras genom det bulimiska beteendet. Självvärderingen påverkas dessutom oproportionerligt mycket av kropp och vikt.

5. Klassificera beteendet som rensande eller icke-rensandet

Bulimi delas in i två undertyper. Vid den rensande typen framkallar patienten kräkningar eller använder laxermedel och urindrivande medel för att snabbt bli av med den intagna maten. Patienter med den icke-rensandet typen kompenserar i stället genom fasta eller överdriven fysisk träning för att arbeta bort det de uppfattar som överflödiga kalorier.

När bör professionell hjälp sökas?

En misstänkt bulimi-diagnos ska alltid utredas av legitimerad vårdpersonal, exempelvis läkare eller psykolog med kunskap om ätstörningar. Tidig diagnos och behandling ökar markant möjligheterna till tillfrisknande och minskar risken för långsiktiga komplikationer, både fysiska och psykiska.