År 1969 identifierade dr Elizabeth Kübler-Ross fem vanliga stadier i den sorgeprocess som terminalt sjuka patienter går igenom: förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans. Dessa stadier gäller dock inte enbart de svårt sjuka själva – de omfattar även deras anhöriga och alla som står inför en personlig tragedi, exempelvis att förlora sitt arbete eller gå igenom en skilsmässa.
De flesta människor upplever minst två av dessa stadier under sin sorgeprocess, och det är viktigt att komma ihåg att de inte alltid följer varandra i en fast ordning. Sorgen är individuell, och varje persons väg genom den ser olika ut.
Det första stadiet i sorgeprocessen är förnekelsen. Personen som sörjer försöker då förneka att problemet existerar eller att förminska dess allvar. En person som just förlorat en älskad kan till exempel säga till sig själv: "Det här händer inte på riktigt." En svårt sjuk person i samma situation kan tänka: "Allt kommer att förändras. Jag kan fortfarande bli frisk." Under detta skede söker den sörjande ofta isolering och drar sig undan sociala kontakter.
Det andra stadiet är ilskan. Förnekelsen bleknar och ersätts av frustration. Den sörjande kan skylla på världen eller ödet och känna avund mot dem som befinner sig i en bättre situation. Att trösta någon under denna fas kan vara svårt. Typiska uttryck är: "Det här är inte rättvist! Jag förtjänar inte det här!"
Förhandlingsstadiet brukar följa efter ilskan. Vid det här laget har den sörjande full förståelse för situationen, men hoppas kunna förändra den genom att förhandla med högre makter. Karakteristiskt för fasen är försök att förhandla om en uppskjutning av döden samt löften om att leva ett bättre liv. En person kan till exempel tänka: "Gud, om du låter min fru leva längre ska jag behandla min familj bättre."
Depressionsstadiet följer på förhandlingen. Den sörjande inser nu att döden är oundviklig. Han eller hon blir tystlåten och söker ensamhet. Inuti ersätts ilska och sorg av en känsla av domning och tomhet. En person som går igenom denna typ av depression bör ges tid och utrymme att sörja i fred.
Det sista stadiet är acceptansen. Den sörjande når denna fas när han eller hon äntligen erkänner sin egen dödlighet och insikten att döden varken kan stoppas eller skjutas upp. De som aldrig når detta stadium kan fortsätta kämpa mot döden ända till slutet. I denna avslutande fas kan personen tänka: "Det är ingen idé att kämpa emot. Jag behöver bara göra mig redo."
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online