10 till 15 procent av alla kvinnor som nyligen fött barn drabbas av förlossningsdepression, även kallad postpartumdepression. Det är den vanligaste komplikationen i samband med förlossning, men tillståndet upptäcks ofta för sent – dels för att många kvinnor inte känner igen symtomen, dels för att de är rädda för att bli stigmatiserade eller inte vet att effektiv behandling finns att få.
För kvinnor som tidigare drabbats av förlossningsdepression vid en graviditet, eller som uppvisar depressiva symtom redan under graviditeten, bör behandlingen påbörjas flera veckor före beräknad förlossning.
Depression och ångest under graviditeten är bland de viktigaste riskfaktorerna för förlossningsdepression. Även stressande händelser i samband med förlossningen eller strax därefter ökar risken. Dåligt socialt stöd, relationsproblem samt tidigare erfarenhet av depression kan också göra kvinnor mer sårbara.
Om en nybliven mamma börjar uppvisa tecken på depression ska hon kontakta sin läkare eller barnmorska omgående. Obehandlad förlossningsdepression kan pågå i månader – till och med år – och leda till andra sjukdomar, isolering och i värsta fall suicidtankar. Tveka aldrig att söka hjälp direkt, särskilt om du känner dig överväldigad eller är rädd att du skulle kunna skada ditt barn.
Antidepressiva läkemedel har störst chans att förebygga förlossningsdepression om det gäller ett preparat som patienten tidigare har använt framgångsrikt. Har patienten aldrig använt antidepressiva kan det ta tid att hitta rätt medicin, vilket gör det svårare att stoppa depressionen innan den utvecklas.
Antidepressiva är effektiva, men ammande mödrar oroar sig ofta för att läkemedlet ska passera över i bröstmjölken. Nortriptylin, paroxetin och sertralin är preparat som ofta förskrivs till ammande kvinnor just på grund av deras begränsade påverkan på barnet. Två studier från 2005 visade dock inget entydigt stöd för att antidepressiva konsekvent förebygger förlossningsdepression.
Psykologiska terapier som kognitiv beteendeterapi (KBT) har prövats med varierande resultat och kan utgöra ett alternativ till läkemedel, men effekten av samtalsterapier och beteendeinterventioner är fortfarande oklar.
I Jane Morrells banbrytande studie av nyblivna mödrar i England jämfördes patienter som fick antingen KBT eller individuell personcentrerad terapi av vårdpersonal. Studien visade att stödjande terapier var mest effektiva för att minska de långvariga effekterna av förlossningsdepression.
Andra studier tyder på att gruppterapier kan ge både kunskap och emotionellt stöd som hjälper nyblivna mödrar att hantera stressen med en ny bebis. Stöd från familj, vänner och kollegor, utbildning i psykisk hälsa, screening för depression samt uppföljande telefonsamtal under de första månaderna efter förlossningen har också visat viss effekt när det gäller att förebygga förlossningsdepression.
Stödgrupper kan vara värdefulla, men patienten bör även kontakta en läkare och överväga både medicinering och formell psykoterapi för bästa möjliga resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online