Svår depression, även kallad egentlig depression eller major depressive disorder (MDD), kännetecknas av att man upplever minst fem depressiva symtom under två veckor eller längre. Tillståndet behandlas oftast mest effektivt genom att kombinera psykoterapi med antidepressiva läkemedel, vilka kan hjälpa till att lindra många av symtomen.
Det finns fyra huvudgrupper av antidepressiva läkemedel, som alla påverkar nivåerna av signalsubstanser i hjärnan: selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), tricykliska antidepressiva (TCA), atypiska antidepressiva samt monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare).
SSRI-preparat påverkar hjärnans förmåga att återabsorbera signalsubstansen serotonin i den presynaptiska nervcellen, vilket höjer serotoninnivån i hjärnan. Vanliga läkemedel inom gruppen är citalopram (Cipramil), escitalopram (Cipralex), fluoxetin (Prozac), fluvioxamin (Fevarin), paroxetin (Seroxat) och sertralin (Zoloft). Zimelidin (Zelmid) tillhörde tidigare gruppen men är numera uttaget från marknaden.
SSRI får inte kombineras med MAO-hämmare eller vissa TCA-preparat, eftersom det finns risk för ett allvarligt serotoninsyndrom som i värsta fall kan bli livshotande. Även alkohol samt preparat som pseudoefedrin (Sudafed), sibutramin (Meridia), zolpidem (Ambien) och dexstrometorfan kan göra SSRI:s effekter mer toxiska och bör undvikas efter samråd med läkare.
Till de tricykliska antidepressiva hör amitriptylin (Saroten), desipramin (Norpramin), doxepin (Sinequan), imipramin (Tofranil), nortriptylin (Sensival), protriptylin (Vivactil) och trimipramin (Surmontil). De flesta verkar som serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) och ökar därmed nivåerna av dessa signalsubstanser i hjärnan.
Preparaten har använts sedan 1950-talet, men har i stor utsträckning ersatts av SSRI och nyare SNRI-läkemedel, eftersom de tenderar att ge fler biverkningar.
Atypiska antidepressiva används ofta hos patienter som har en egentlig depression tillsammans med en annan psykiatrisk diagnos, exempelvis paniksyndrom, ångestsyndrom eller bipolär sjukdom, eller när SSRI och TCA inte gett tillräcklig effekt. Läkemedlen påverkar olika kombinationer av signalsubstanserna serotonin, noradrenalin och dopamin. Exempel är bupropion (Wellbutrin), desvenlafaxin (Pristiq), duloxetin (Cymbalta), mirtazapin (Remeron), trazodon (Desyrel) och venlafaxin (Effexor).
MAO-hämmare har funnits sedan 1950-talet men har numera i princip ersatts av SSRI och SNRI, som är mer selektiva och har färre biverkningar. Dessa läkemedel påverkar nivåerna av samtliga signalsubstanser – serotonin, noradrenalin, dopamin och tyramin – genom att hämma enzymet monoaminoxidas, som normalt bryter ner signalsubstanserna.
Idag används MAO-hämmare främst som sista alternativ när andra läkemedel saknar effekt eller orsakar oönskade biverkningar. Anledningen är att gruppen ofta ger fler biverkningar och kan interagera farligt – i värsta fall dödligt – med tyraminrik mat och andra läkemedel. Förhöjda tyraminnivåer kan nämligen utlösa en akut och farlig blodtrycksstegring. Exempel på MAO-hämmare är isokarboxazid (Marplan), fenelzin (Nardil), iproniazid (Marsilid), nialamid (Niamid) och tranylcypromin (Parnate).
Biverkningarna varierar beroende på vilket preparat som används, men kan bland annat innefatta viktuppgång eller viktminskning, förändrad aptit, illamående, förstoppning, diarré, yrsel, torr mun, sexuell dysfunktion, sömnproblem, förvirring, darrningar, krampanfall, nedsatt lever- eller urinvägsfunktion, hjärtrytmrubbningar samt blodtrycksförändringar.
Antidepressiva läkemedel behöver ofta användas i 6–12 månader för att ge full effekt. Behandlingen bör aldrig avbrytas tvärt, eftersom utsättningsliknande symtom då lätt uppstår – dosminskning ska alltid ske i samråd med läkare.
Har du frågor om din medicinering eller upplever besvärande biverkningar? Kontakta alltid din läkare eller ditt apotek innan du gör några förändringar i din behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online