Personer med diabetes behöver regelbundet kontrollera sina blodsockernivåer för att förebygga de symtom och komplikationer som förhöjda glukosvärden kan orsaka. Det finns i huvudsak två sätt att övervaka blodglukosen: med en traditionell blodglukosmätare som analyserar ett blodprov, eller med ett kontinuerligt glukosövervakningssystem (CGM) som använder en sensor under huden för att mäta glukosnivåerna.
Vid en traditionell mätning sticker den diabetiske sig i fingret med en lansett och placerar en droppe blod på en testremsa. Remsan förs sedan in i glukosmätaren, som analyserar provet och visar resultatet på displayen. De flesta mätare är konstruerade för att analysera blod från fingertoppen, men vissa modeller kan även läsa prover som tagits från armen eller låret.
Testremsor är kodade med en sifferkod som är tryckt på burken. Vissa mätare känner automatiskt igen koden, medan andra kräver att användaren bläddrar fram rätt kod med hjälp av mätarens knappar tills den matchande koden hittas. Andra modeller kräver att användaren matar in en kodchip eller nyckel som levereras tillsammans med remsorna. Korrekt kodning är avgörande, eftersom en felaktig kod kan leda till missvisande mätresultat.
Ett kontinuerligt glukosövervakningssystem (CGM) skickar löpande data om glukosnivåerna från en sensor som sitter under huden till en trådlös mottagare. Systemet larmar när glukosvärdet stiger eller sjunker till förinställda nivåer, vilket gör att användaren snabbt kan agera vid både höga och låga blodsockervärden. Enligt det amerikanska National Diabetes Information Clearinghouse är dessa system dock inte lika exakta som traditionella blodglukosmätare. Därför kompletterar många användare CGM-systemet med stickprov för att kalibrera sensorn och verifiera värdena.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online