Diabetes är en kronisk metabolsjukdom som kännetecknas av onormalt höga nivåer av glukos (blodsocker) i blodet. Normalt producerar bukspottkörteln hormonet insulin i samband med måltider, när blodglukosnivån stiger. Insulin gör det möjligt för glukosen att ta sig in i kroppens celler, där den används som energi. Vid både typ 1- och typ 2-diabetes är denna mekanism rubbad. Det förhöjda blodsockret som orsakas av insulinresistens – ett kännetecken för typ 2-diabetes – påverkar leverns celler, så kallade hepatocyter, vilket kan få allvarliga följder.
Typ 1-diabetes drabbar ofta barn och unga vuxna upp till cirka 35 års ålder. Bukspottkörteln producerar lite eller ingen insulin alls, vilket leder till de typiskt höga blodsockernivåerna. Patienterna behandlas med dagliga insulininjektioner.
Typ 2-diabetes drabbar främst vuxna över 40 år, men blir allt vanligare även bland barn och yngre vuxna. Sjukdomen kännetecknas av insulinresistens, vilket innebär att kroppens celler av någon anledning inte kan använda insulinet för att omvandla glukos till energi. Resultatet blir höga blodsockernivåer. Tillståndet behandlas med kostförändringar, blodsockersänkande läkemedel och fysisk aktivitet. Det är framför allt typ 2-diabetes som är kopplad till effekter på hepatocyterna.
Hepatocyter utgör 70–80 procent av leverns massa och ansvarar för ämnesomsättningen av proteiner, lipider och kolhydrater samt för kroppens avgiftning. Den insulinresistens som kännetecknar typ 2-diabetes leder till förändringar i hur levern utför sina normala funktioner. Som en följd av detta ökar upptaget och lagringen av triglyceridfetter från kosten, bukfettet och närliggande muskler i små strukturer inuti hepatocyterna som kallas vesiklar. Denna fettinfiltration kallas steatos. Resultatet är en fettlever som är större än normalt.
Steatos är i sig ofarlig eller benign och utgör början på ett spektrum av fettleversjukdomar som kallas icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom (NAFLD). En mindre andel av patienterna utvecklar därefter inflammation i levern, hepatit, varvid tillståndet övergår i steatohepatit eller icke-alkoholrelaterad steatohepatit (NASH). Detta kan skada hepatocyterna och i vissa fall leda till att de dör, något som kallas hepatocellulär nekros.
Om levercellerna skadas av inflammation, vilket kan uppstå som reaktion på fettinfiltrationen, byggs ärrvävnad upp som en del av läkningsprocessen. Det finns risk att detta leder till irreversibel ärrbildning i levern, det vill säga levercirros. Enligt en fallrapport i tidskriften Obesity Surgery kan hepatocellulär cancer – levercancer – bli slutresultatet av obehandlad NASH, eftersom cirros är en möjlig följd av detta tillstånd.
I de flesta fall ger steatos inga eller endast lindriga symtom. Tillståndet upptäcks ofta i samband med rutinkontroller av andra skäl, till exempel när den behandlande läkaren noterar en förstorad lever vid en bilddiagnostisk undersökning. Om steatos misstänks tas ett vävnadsprov (biopsi) – då förs en mycket tunn nål in i buken under lokalbedövning. Uppptäcks steatos är den bästa behandlingen att se till att den bakomliggande orsaken hanteras framgångsrikt. Vid diabetes innebär detta att man följer sin medicinering för att sänka blodsockret och håller en hälsosam vikt genom kost och motion.
Om steatos inte behandlas i tid och tillståndet får utvecklas till svår cirros kan en levertransplantation bli nödvändig. Framgångsgraden vid de flesta transplantationscentra ligger runt 90 procent. Vid hepatocellulär cancer är dock prognosen betydligt sämre. Om cancern inte kan avlägsnas ordentligt genom kirurgi inträffar döden oftast inom tre till sex månader.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online