Den amerikanska diabetesföreningen uppskattade år 2007 antalet diagnosticerade barn och vuxna med diabetes till 23,6 miljoner enbart i USA. Med cirka 1,6 miljoner nya fall per år bland personer över 20 års ålder når diabetes snabbt epidemiska proportioner. Typ 1-diabetes (insulinberoende diabetes) står för cirka 5–15 procent av alla diabetesfall.
Diabetes, ofta kallad "diabetes mellitus" (DM), är en kronisk sjukdom som påverkar flera av kroppens system och kan få livshotande konsekvenser. I grunden handlar det om en störning i protein-, fett- och kolhydratmetabolismen som beror på helt saknad, otillräcklig eller ineffektiv insulinverkan.
Typ 1-diabetes debuterar vanligtvis hos personer under 30 års ålder, men kan även diagnostiseras hos vuxna i slutet av 30-årsåldern eller början av 40-årsåldern. Sjukdomens centrala kännetecken är att de flesta insulinproducerande cellerna (betacellerna) i bukspottkörteln successivt förstörs. Som en följd av detta producerar personer med typ 1-diabetes lite eller ingen insulin alls.
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom som hänger samman med en kombination av miljöfaktorer och genetiska faktorer. Vid autoimmuna sjukdomar vänder sig kroppens immunsystem, som normalt försvarar kroppen mot främmande smittämnen, mot kroppens egna celler och förstör dem.
Betacellerna i bukspottkörteln är kroppens viktigaste glukoskännande celler. Stigande blodsockernivåer stimulerar normalt insulinproduktionen i bukspottkörteln. Insulin är avgörande för glukosmetabolismen eftersom det gör det möjligt för kroppens celler att ta upp glukos och omvandla den till energi.
Efter en kolhydratrik måltid stiger blodglukosnivåerna. Som svar på detta saktar insulin ner leverns produktion och frisättning av glukos. Insulin ser också till att levern och musklerna tar upp överskottsglukos från blodet och lagrar det i sin lagringsform, glykogen.
I andra vävnader, såsom muskel- och fettvävnad, ökar insulin dessutom antalet glukostransportörer på cellytorna efter en måltid. Detta gör att cellerna kan ta upp överskottsglukos från blodet, vilket håller blodsockernivån under kontroll. Om mängden glukos i cellerna överstiger energibehovet lagras överskottet.
Typ 1-diabetes försämrar framför allt glukosmetabolismen på grund av insulinbrist i kombination med ett relativt överskott av glukagon. Glukagon är ett hormon med motsatt effekt jämfört med insulin – det får de glukosproducerande organen att släppa ut glukos i blodet. En av de viktigaste konsekvenserna av typ 1-diabetes är därför högt blodsocker (hyperglykemi), vilket måste behandlas med insulininjektioner och noggranna kostvanor.
Det är viktigt att komma ihåg att långvarigt höga blodsockernivåer kan leda till allvarliga följder, särskilt för ögon, hjärta, nerver, njurar samt tandkött och tänder. Regelbunden blodsockerkontroll, anpassad insulinbehandling och en genomtänkt livsstil är därför avgörande för att förebygga komplikationer på sikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online