Diabetes insipidus (DI) är en sällsynt sjukdom som rubbar kroppens balans mellan vätskeretention och vätskeutsöndring. Enligt Mayo Clinic saknar cirka 30 procent av alla DI-fall en identifierbar orsak, men i de flesta fall lyckas läkarna fastställa orsaken och erbjuda en effektiv behandling.
Njurarna leder normalt vätska från kroppen till blåsan som urin, tills ett antidiuretiskt hormon vid namn vasopressin signalerar att processen ska avbrytas. Detta sker när kroppen börjar bli uttorkad. Hormonets effekt kvarstår tills vätskenivåerna i kroppen har återgått till det normala och utsöndringen kan återupptas.
Vid diabetes insipidus störs den naturliga cykeln där urin produceras och kroppens vätskor bevaras. Resultatet blir att patienter behöver urinera betydligt oftare än normalt och samtidigt upplever en stark, ihållande törst.
Hypofysen är den körtel som ansvarar för produktionen av vasopressin. När hypofysen skadas – exempelvis genom en huvudskada, en operation, tumörer eller en infektion – upphör körtlens vasopressinproduktion helt eller minskar den avsevärt. Detta leder till den så kallade centrala formen av diabetes insipidus.
DI kan även uppstå om njurarna slutar reagera på vasopressin, vilket kan bero på underliggande njursjukdom eller på biverkningar av vissa antidepressiva läkemedel. Dessutom kan sjukdomen utvecklas om hypotalamus inte fungerar som den ska och lurar hjärnan att tro att kroppen är ständigt törstig, vilket driver patienten att dricka ovanligt stora mängder vätska.
Om bristen på vasopressin ligger bakom sjukdomen kan ett ersättningshormon som heter desmopressin lindra symtomen effektivt. Vid andra former av DI kan istället vätskebegränsning, en kost med lågt natriuminnehåll samt läkemedlet hydroklortiazid hjälpa till att minska urinproduktionen och förbättra kroppens vätskebalans.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online